En helg är inte över bara för att en afton är över. :-) På midsommardagen, då vi vaknade hos min min syster, där vi tacksamt fått en sovplats i Oscars rum, åkte vi efter en god frukost (TACK!) vidare till Landet med stort L. Där väntade Marcus föräldar, till Lyckelis förtjusning (två helt egna lekkompisar som man kan köra med bäst man vill) ;-). Vi var där runt lunch och under dagen hann vi fira midsommar både genom att klä Lyckeli i ytterligare en krans (den här fick dock bara sitta på en halv minut), leka ute på gräsmattan, grilla och dinera ute i bersån, moffa jordgubbar och glass OCH kalasa på lite snacks och vin på kvällen. Det är jätteskönt att komma upp till Landet, där tiden står liksom still och där man gör det man känner för. Läsa, vila och äta brukar vara det som står överst på listan. :-)

En liten stund fick kransen jag band av smått och gott jag hittade runt huset sitta på plats i alla fall. Här leker Lyckeli fascinerat med en burk hon och farmor hittade i ett av rummen i huset.

Coola Stig, Marcus och Lyckeli i det coola köket med de ännu coolare tapeterna. :-)

Midsommar är stort för mig. Jag har så många minnen förknippade med midsommar, och de flesta av dem hör till tiden då mormor och morfar levde. De är midsommar för mig. Hela släkten som samlades ute på landet, vid Hedekas, där mormor och morfar bodde, där vi band kransar och dukade långbord i trädgården. Vi reste en stor midsommarstång och åt jordgubbar i mängder, lekte med min mosters hundar och grillade framåt kvällen. Nu vet jag att inte varje midsommar var sådan, men just den bilden är midsommar för mig. Den är svårslagen. Mormor och morfar var något extra, och jag sörjer att de inte finns kvar. Men jag tänker även på att de andra finns kvar; de andra som delar de där fina minnena med mig. Och nu för tiden är det dags att skapa egna minnen - egna sätt att fira denna vackra högtid på. Ännu har vi ingen tradition på midsommarfirandet, men det kanske kommer så småningom? Jag hoppas att Lyckeli kan minnas sina barndoms midsomrar på samma fina sätt som jag minns mina.

I år åkte vi till Väne-Ryr, utanför Vänersborg, där min syster bor. Hos hennes grannar Björn och Annelie var vi förra året, och så även i år. Förra året var jag höggravid, trött som ett fä och stor som ett hus, men det var trevligt redan då. I år var det fem gånger så roligt - med Lyckeli utanför magen, en helt unik Marcus vid min sida, en av mina systrar och hennes underbara familj och utöver det massa trevligt folk som hörde ihop med Björn och Annelie på ett eller annat sätt. Vi käkade sill (vego-"sill" gjord på aubergine a´la Marcus mamma är fantastiskt god), spelade brännboll och fotboll, grillade, drack lite vin och hade det jättebra.

Dagen började hemma då vi till Lyckelis förtjusning hittade den första mogna jordgubben på vår egen planta på altanen. Hon fick smaska i sig halva, och resten delade jag och Marcus på under högtidig pompa och ståt. Jag kan här tillägga att så fort Lyckeli fick syn på en jordgubbe, vilket ju inte hände EN gång under midsommarhelgen, spände hon hela kroppen och skrek sitt "GE-MIIIIIG"-skrik tills hon fick en gubbe i munnen. :-) Det har blivit en del sammanlagt, men lilla strumpan fullkomligt älskar dem och verkar inte må dåligt av dem på något sätt.

Först en sväng till mormor där vi även träffade min moster Kristina. Jag band en krans till Lyckeli och sedan togs det kort på trappen. Lyckeli är midsommarfin i en klänning som mormor köpt och sytt till.

 Hela lilla familjen på trappen hemma hos Lyckelis mormor.

Hemma hos min syster var det kort-time igen. Här med Elias och Teo på var sin sida av Lyckeli. De två är Lyckelis egen lilla fan-club och skriker "LyckeLIIIII" med höga röster så fort vi svänger in med bilen på deras uppfart.

Älskade, fina Lyckeli iklädd sin finaste "ful-min". Hon gör den allt som oftast just nu, och hon märker säkert att den går hem då de flesta brister ut i skratt då de ser den. :-)

Med på festen fanns hunden Polly, som Lyckeli genast fattade tycke för. Här sitter de och tittar på då resten av gänget spelar brännboll.

Oscar, Elias och Teo äter midsommarmat i partytältet som stod i trädgården. Fin-fin kalasplats!

Lyckeli är för underbar... Hon ska mata mig och Marcus med sina majsbågar, sina gurkskivor och sina bitar smörgås som hon får. Jättesött är det, och hon skiner upp som en liten lärka då mamma eller pappa glufsar i sig det från hennes hand med högljudda smaskningar och "Tack så MYCKET, va snäll du är! Mums, mums, vilken god gurka!" Hon har även börjat dela ut pussar till höger och vänster. För ett tag sedan lärde hon sig att pussa mamma och pappa, men nu är det hästen, pingvinen, apan, klossen, boken; ja, allt och alla får pussar. Ibland drar hon tag i öronen eller håret bakom ens öron, sliter ens huvud intill sitt och fyrar av en smällkyss rakt på munnen. Goa unge! Dock kan man ibland få en kraftig huvudskakning och ihopknipning av de små läpparna som svar på frågan "Kan mamma få en puss?" Man känner sig fetdissad och ser till sin förtvivlan hur sötnosen pussar en tub fotkräm eller någon annat i närheten istället. Men, men - de gånger man faktiskt får en puss väger klart upp de gånger man inte får en. :-)

Idag for vi till Slottskogen igen, för att klappa fåren och grisarna och getterna. Lyckeli kände nog igen sig, för hon blev själaglad då vi gick innanför grindarna och tog sikte på fåren. Ojojoj, va hon skulle klappa, känna, dra i och gosa med de där fyrbeningarna. :-) Hon spratt i hela kroppen och skrattade rakt ut (alternativt gav till ett trumhinnesprängar-tjut) då djuren närmade sig. Dit kommer vi får åka mååånga gånger, och det gör vi gärna. :-)

Efter Barnens zoo gick vi till Storken och köpte ett solskydd till vagnen, vilket invigdes redan på vägen hem då Lyckeliten slocknade så fort vi lade ner henne i vagnen. Det funkade super för hon sov genom hela resan hem, och fortsatte sova utanför dörren hemma i över en timma. Man blir trött av frisk luft. :-)

Klappar fåren.

En liten killing gick uppe på en stängsel, och den stod tåligt stilla då Lyckeli klappade och kände.

Även den stora varianten av get var poppis!

En GRIS! Den kändes jättekonstig, men rolig var den att ta på ändå.

Idag har vi haft en sååå bra dag! Det har verkligen varit en perfekt sommardag; vackert väder, underbart sällskap, god mat, roliga saker att göra och, framför allt, INGEN ORO! Baaara lycka.

Marcus kom hem från jobbet imorse efter att ha varit borta sedan i lördags morse. Självklart stod jag och Lyckeliten på givakt för att pussa direkt då han klev av bussen och för att sällskapa den korta biten hem. Vi bestämde oss ganska snart för att utnyttja vädret till att åka till Liseberg och bara spankulera runt, må bra och roa Lyckeli. Så det gjorde vi! Och vilken bra dag vi fick... Det var fantastiskt roligt att vara på Liseberg som FÖRÄLDER; att se sin unge le med hela fejset och titta på allt roligt som fanns omkring. Vi åkte karusell, åt mat, spelade bort pengar på hjulen och slutligen promenerade jag och Marcus nästan hela vägen hem med en sovande Lyckeli i vagnen. Det här gör vi om snart igen!

Bilder från idag:

Marcus och Lyckeli sitter i den fina fåtöljen i Kaninernas hus. Moroten som Lyckeli tuggar på är en "stressmorot", som man kan köpa för att krama i handen, för att motverka stress, men vi tyckte det var en lämplig leksak att tugga på. Hon fullkomligt älskade den, så till den grad att hon efter en halvtimma tuggade loss den gröna biten "blast" från den. Lilla trollet hann gnaga bort en bit till innan mamma och pappa tog den ifrån henne och lät henne välja något annat i presentaffären. Det blev en fin, grön Lisebergskanin, helt tuggvänlig. :-)

Jag och Lyckeliten i köket i Kaninernas hus.

Åka karusell var roligt! Men inte skulle man sitta ner, nejnej, man skulle STÅ och hålla i öronen på hästen! Tyglar är för mesar...

Lycklig skit åker karusell med sin pappa. Den SNURRADE, vilket var väldigt fascinerande, tyckte Lyckeli.

"Kaninresan" var precis lagom för Lyckeli att åka med, och nu var det mammas tur igen att få åka. Det fanns mycket roligt att titta på, och varje gång ett fönster med kaniner som rörde sig dök upp så utbrast Lyckeli "ttthhha, thhha!" (Jag tror det betyder "titta")

De långa gubbarna var också roliga att titta på.

"Titta, mamma! Jag åt upp ALL efterrätt!" På bordet ser ni kaninen Lyckeli valde i presentshopen med.

Efter maten var det blöjbyte och bus på skötbordet. En trött men glad Lyckeli blev kittlad av pappa tills hon storknade av skratt. Söta unge!

En sista karuselltur hann vi med innan det var dags för henne att sova. Även nu var det hästens öron som gällde att hålla sig i, tydligen.

Vi promenerade från Liseberg till Mölndal medan Lyckeli sov, men lagom till att ta bussen sista biten vaknade hon med ett stooort leende.

Det är inte cancern som har kommit tillbaka i Marcus, tack och lov! Läkaren ringde idag, i precis samma stund som jag klev över tröskeln, då jag åkte hem från jobbet innan lunch för att vara med Marcus då han fick beskedet. Jag kunde se på Marcus hur hela han slappnade av då han pratade med läkaren och då släppte även en stor klump i mitt egen bröst. En sådan lättnad, en sådan lycka!

Det han har istället heter strålningsfibros, sa läkaren. Det är en konsekvens av strålningen, men det verkar inte som om klumpen ger några komplikationer och då gör de ingenting åt den. Den är inte farlig i sig, men om den hade varit större hade den ju kunnat ge komplikationer vidare, vilket den alltså inte verkar göra nu. Strålningsfibros är att en del celler har börjar växa då de strålats, men de växer inte mer nu efter strålningen. Det är en 3 cm klump (fattade inte om den är 3X3X3 cm eller om det bara är en sida som är 3 cm) som sitter fast i lungväggen. Strålningsfibros är tydligen en inte helt ovanlig, om än oönskad, komplikation efter strålning. De män som strålas för prostatacancer kan t.ex få det i urinröret, och då är den ju i vägen. Men Marcus är inte i vägen.

Lycka! Lättnad! Men även en liten förvirring. :-) En positiv sådan. Så är det just nu. Men lättnaden är störst!

Tack för allt stöd, både jag och Marcus har läst varje kommentar och känner trygghet i att det finns så många som håller alla sina tummar för oss. Det gjorde susen!

Nu åker jag till jobbet en stund. Men jag har blivit lovad av en kollega att bli hemskjutsad innan lunch så jag kan vara hemma innan läkaren ringer. Ska bli skönt att äntligen få svar samtidigt som det självklart är många oroliga tankar som snurrar just nu. Jag vet att ni är många som håller tummarna och det är jag jättetacksam för.

Lyckeli har börjat sova mycket bättre nu. Inatt vaknade hon bara en gång, vid sex, för mat, men annars har vi fått sova gott alla tre här hemma. Men inte fasen hjälpte det, jag var trött som en jagvetintevad när jag vaknade kvart i åtta av att Lyckeli stod i sin säng och snackade strunt med lampan. Då hon tog förmiddagsluren mellan halv elva och tolv sov jag som en gris intill henne, och nu skulle jag kunna lägga mig för kvällen, tror jag. Ont i huvudet och orkeslös.

Jag räknar in till fredag, då vi ska få veta om knölen som sitter fast på Marcus lungvägg är cancer eller inte. Jag vet inte om jag vill veta eller inte. Jo - klart jag vill. Men fick jag välja skulle jag bara trolla bort allt det här och leva sådär bekymmersfritt som jag vill kunna. Bara njuta av småbarnslivet och av att både jag och Marcus är hemma mycket i sommar.

Hemma ser det inte vackert ut. Imorse fick jag med en kraftansträngning ordning på diskberget som hotade välta ner över hela diskbänken, och tack vare att Marcus gör ett röj då och då ser vi ju fortfarande golvet mellan leksaker och slevar (som sockerbollen kastat ur då hon "hjälpt till" att laga mat) som ligger utkastade. Jag överdriver nog lite, så farligt är det inte, men jag önskar jag hade lite energi så att jag inte blev helt slut av att torka av köksbordet eller bara gå ut och hämta posten. Har jag "tur" är det bara lite efterdyningar av den jätteförkylning både jag och Lyckeli hade för någon vecka sedan. Det vänder nog snart. Tre dagar kvar. Sedan vet vi.

Haha! Kolla min fina unge! Hon diggar till musik, med hela kroppen. :-)

http://www.youtube.com/watch?v=2cJZDlJoPfs