Min superduktiga brorsdotter Jonna kom trea igår i nordiska finalen av Lilla Melodifestivalen. Det var häftigt att se henne på scenen, hon har sådan utstrålning och karisma! (Nja, jag är väl inte helt opartisk.) Hon själv är jättenöjd med att komma trea och det ska hon vara, tycker jag. En jätteprestation. Men det spelade väl kanske inte så stor roll hur det gick, det viktiga för mig är att Jonna har fått uppleva en av sina drömmar och känner att hon gör sitt bästa. Hon älskar ju verkligen att stå där på scenen och det tycker jag märks.

GO, JONNA! Jag är så stolt över dig! Precis lika stolt som jag är över alla mina fina syskonbarn. Gabriella, som är så omtänksam (ni kan se henne i Wild Kids som startar i januari); Oscar, som är självutnämnd rap-mästare; Elias, som älskar tåg över allt annat; Teodor, som bara leeer och kan räkna till tre på sitt fina, ettochetthalvåriga vis (eeeeett, ååååå, eeeee!); Andreas, som är helt inne på nån slags miniskateboarding nu för tiden och så Jonna. Alla mina fina syskonbarn och Lyckelis kusiner på min sida.

I dessa dagar har jag blivit än mer medveten om hur fina personer jag och Marcus har i vår närhet. Min mamma ringer nästan varje dag och frågar hur det är, lättar upp stämningen och babblar massa nonsens om sina stövelfår och julklappar och Idol. Skönt att snacka dravel ibland. :-) Och min syrra stöttar, brorsan anmäler sig som jourhavande stöttepelare, lillsyrran skickar sms-kramar, Marcus brorsor kramar lite extra hårt och hans föräldrar kommer med mat och sällskap. Vänner hör av sig och säger att vi kan höra av oss till dem om vad som helst, de tänker på oss, håller tummarna och hjälper till med allt vi frågar om. Mina underbara vänner från den tråd på Familjeliv som jag hänger på en del skickar en jättefin bukett och ett kort med uppmuntrande ord. Det finns så många fina människor runt oss och utan dem hade det varit svårt att få vardagen att gå runt just nu.

Idag är Marcus föräldrar här. Luften har liksom gått ur mig, jag tror att allt har kommit ikapp mig nu. Lyckeli är en underbar bebis, men jag känner själv att jag behöver få en liten stund för mig själv. Så svärmor och svärfar tog med sig kastruller med mat, lussekatter och julgodis och kom upp för en stund sedan. Jag ska få knata omkring i affärer en stund och bara vara (svärfar kör till och med dit mig), utan att tänka så mycket, medan Barbro tar hand om Lyckeli. Det vinner vi alla tre på. :-)

Så, summan av kardemumman är att ovan nämnda personer är underbara!

Idag tävlade Jonna i nordiska finalen av Lilla Melodifestivalen. Hon gjorde jättebra ifrån sig och slutade på en tredjeplats. Kram på dig, Jonna!

Det har varit en okej dag. Jag kom ut på en promenad i förmiddags och tur var väl det, för sedan har det bara regnat. Jag och Marcus har bara försökt att leva vardagsliv, med lite prat, mat, städ och bus med Lyckeli. Det är rätt jobbigt för Marcus att inte kunna lyfta eller bära sin dotter, och jag hoppas att han får lov att göra det nästa helg, då de har tagit bort bandaget och dränaget på sjukhuset. Men han pratar och busar med henne så gott han kan.

Imorgon vet jag inte om vi blir hemma hela dagen eller om vi hittar på något. En del av mig vill bara att vi låser in oss, kramar varandra och låtsas som att det inte finns något hemskt i hela världen. Den andra delen vill leva som vanligt och göra det vi brukar göra. Det går upp och ner, det där. Men det känns stadigt bättre iaf. Idag har det stundvis varit precis som vanligt, och jag har nu ännu mer hopp om att det kommer att gå bra. Som jag skrev i ett tidigare inlägg - det finns inga alternativ!

Nu när Marcus är hemma från sjukhuset igen kan jag nästan glömma hela eländet vissa stunder... Då han sitter där i soffan, tittar lite på tv eller äter en clementin. Då är ju allt som vanligt. Men sedan ser jag slangen till dränaget, eller mitellan, eller bandagets som går från framsidan av axeln bak till ryggen. Och då slår det som en hammare mot huvudet. Jag kan bli väldigt rädd väldigt fort, och då kommer tårarna utan förvarning. Men sedan kan jag bli glad igen av att Marcus ser glad ut, att han ler eller att Lyckeli gör något underbart sött, som hon är så bra på. Livet är helt enklet konstigt just nu. Men vi har sagt att de här tre veckorna, tills vi får svar på proverna, ska vara glada veckor. Vi förlorar bara tid och energi  på att vara ledsna och oroa oss innan vi vet något, medan vi bara har att vinna på att försöka se positivt på det, skratta tillsammans och glädjas åt Lyckeli. Det finns ju faktiskt ingenting som tyder på att cancern skulle ha spridit sig, så då utgår vi från det tills vidare. Så går timma efter timma.

Idag får finaste Marcusen komma hem! Han har talat med operationsläkaren och operationen gick bra. De ville inte ta hud från låret då huden under armhålan är speciell och det kan vara svårt att ersätta den, så de har dragit i Marcus hud från bröstbenet för att täcka över. Enda konsekvensen är att hans bröstvårta sitter snett just nu, men va sjutton gör det! Om han vill kan han få tid hos plastikkirurgen för att rätta till det senare.

Det är så skönt att få hem honom! Att kunna ta på honom, krama honom, prata med honom när som helst. Att få ligga och sova intill och se hur han andas. Det kommer att bli min nya hobby, tror jag. Jag vet att vi inte kan pusta ut förrän om tre veckor då vi får provresultaten, men det här känns som ett jättekliv! För mig är nog det hemskaste över (önskar jag med hela mitt hjärta!!).

Tack till alla er som har stöttat mig och Marcus. Familj och vänner är värda mycket mer än man kan beskriva! Och nu får jag äntligen ha hela min lilla familj under samma tak igen.

Min kära storasyster var här idag och höll mig sällskap medan Marcus opererades. Det var så skönt att ha henne här, jag bara grinade medan hon tog tag i saker. Hon ringde sjukhuset för att ta reda på när de hade opererat klart, hur det hade gått, när Marcus vaknade osv. Hon sa "nu gör vi mat!" när det stod klart att jag endast hade fått i mig två skedar yoghurt med frukt under dagen, hon tog hand om Lyckeli då jag inte orkade, hon tröstade, hon förklarade och hon bara fanns där. Första gången vi talade med sjukhuset skulle han just börja opereras. Vi skulle ringa igen vid 14. När vi ringde igen vid 14 så sa sköternskan "operationen har gått SÅ bra!" Här, ska du få tala med Marcus..." och så fick jag tala med honom! Han hade vaknat upp en stund tidigare och var fortfarande lite groggy och mindes inte riktigt vad som var dröm eller verklighet. Men han FANNS! Min Marcus fanns där, kunde tala med mig och var levande! Åh, va skönt det var... Efter det samtalet kändes det hundra gånger bättre, jag kunde äta lite middag och kände mig mer normal i huvudet igen.

Vi åkte in och hälsade på Marcus vid sextiden. Första tanken när jag kom in i rummet var den tanke både Marcus mamma och min syster hade haft under dagen: "Åh, kunde det inte ha varit jag istället..." Jag hade så gärna velat ta allt det där från Marcus, allt ont och all oro. Men det är väl tecken på äkta kärlek, antar jag. Bara han och Lyckeli har det bra så kan jag ta allt ont. Jag gör allt för dem.

Klockan är snart halv nio. Marcus åkte in till Sahlgrenska kvart över sex imorse. Det har inte blivit många timmars sömn inatt. Jag trodde att jag skulle kunna sova, för vi hade en fin kväll igår. Många tårar, men ändå hopp och skratt med. Marcus somnade men jag bara låg och tittade på honom. Han är så fin. Det får inte vara så att han är sjuk på riktigt. Det går inte. Jag kan inte vara utan min fina Marcus, han ska finnas här för alltid, för alltid och vara precis så underbar och halvtokig som han är.

Det var så hemskt då han åkte i morse. Hans pappa kom och hämtade honom och jag kunde inte hindra tankarna från att flyga iväg. Är det sista gången jag ser honom så som han är när han är frisk? Kommer det behövas mer än operationen, som cellgifter och sånt, som gör att han känns mer sjuk på riktigt? Kommer han att tappa alla fina lockar? Kommer han att vara glad nästa gång jag ser honom? Det är hemska tankar, plågsamma och jävliga, men det är så svårt att hindra dem från att komma.

Jag vill att dagen ska gå fort. Vid lunch opereras han och om allt går enligt planerna åker jag och hälsar på honom ikväll. Då vill jag att allt ska vara bra igen. Cancern borta och min fina, friska, hela Marcus kvar.

Marcus har cancer. En elakartad tumör under armen. Imorgon ska han opereras. Mer vet vi inte just nu, och jag orkar inte tala om det i telefon heller. Jag vill att folk ska veta men inte att jag behöver tala med folk. Inte just nu. Det måste gå bra det här! Det finns inget alternativ...