Nu när Marcus är hemma från sjukhuset igen kan jag nästan glömma hela eländet vissa stunder... Då han sitter där i soffan, tittar lite på tv eller äter en clementin. Då är ju allt som vanligt. Men sedan ser jag slangen till dränaget, eller mitellan, eller bandagets som går från framsidan av axeln bak till ryggen. Och då slår det som en hammare mot huvudet. Jag kan bli väldigt rädd väldigt fort, och då kommer tårarna utan förvarning. Men sedan kan jag bli glad igen av att Marcus ser glad ut, att han ler eller att Lyckeli gör något underbart sött, som hon är så bra på. Livet är helt enklet konstigt just nu. Men vi har sagt att de här tre veckorna, tills vi får svar på proverna, ska vara glada veckor. Vi förlorar bara tid och energi  på att vara ledsna och oroa oss innan vi vet något, medan vi bara har att vinna på att försöka se positivt på det, skratta tillsammans och glädjas åt Lyckeli. Det finns ju faktiskt ingenting som tyder på att cancern skulle ha spridit sig, så då utgår vi från det tills vidare. Så går timma efter timma.