Jag är skiträdd. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om hur mycket jag uppskattar min lilla familj och att man ska fokusera på allt det viktiga i livet, för det kan man aldrig ta för givet. Nu är jag mer medveten om det är jag någonsin önskat att jag behövde vara. Marcus har sedan rätt lång tid tillbaka haft en liten knöl i armhålan. Flera läkare har klämt lite på den men sagt att det inte är något farligt. Men för ett tag sedan började den växa, och då reagerade läkarna. Han blev runtskickad till olika läkare och till slut kom han till någon slags knölexpert på Sahlgrenska. Det var för lite mer än en vecka sedan. De tog prover från knölen och skickade hem honom. Några dagar senare ringde och sa att de kunde se cellförändringar, men de hade ingen aning om vad det är. Idag ringde de igen. Imorgon ska Marcus läggas in på Sahlgrenska. De ska magnetröntga honom för att se om det finns något annat i kroppen och sedan operarar de bort knölen på onsdag. Om allt går som det ska så får han antagligen komma hem på fredag igen. Men jag är skiträdd att det ska vara något!! Jag grubblar och grinar och kramar Marcus så hårt att han knappt kan andas. Knöl. Magnetröntgen. Operation. Cellförändringar... Det är hemska ord allihop! Jag vill bara att han ska vara frisk, blir kvitt knölen, må bra, komma hem och vara glad. Så vi kan leva lyckliga i alla våra dagar.