Jag har klurat länge på den här. En konstig tid i mitt liv - vilken skulle det vara? Jag vill ju gärna vinkla det till en konstig tid i positiv mening. Till slut bestämde jag mig för tiden mellan augusti 2005 och juli 2006. Det var nämligen året då jag och Marcus bodde i Zagreb, Kroatien. Jag arbetade som lektor på Filozofski fakultet och Marcus var min hemmafru. Det var mitt första jobb direkt efter examen på lärarhögskolan - det kan man kalla flyt! Jag fick det tack vare rekommendationer från två högt uppsatta pedagoger på Göteborgs Universitet, varav en var den som startade tjänsten som svensk lektor i Zagreb.

Just på det här kortet sitter jag utan för min kompis Janicas pappas vineri på ön Hvar, i staden Jelsa. Man kan säga att jag var rätt brun där och då, va?   

Benji har börjat ta sig framåt. Inte helt för egen maskin, men med hjälp av stöden från en soffa, en stol eller tevebordet. Fortast går det om det ligger en tevekontroll framme, så sätter han fart för att tugga, smaska och klämma på den däringa tingesten som är så HIMLA intressant.

Idag mår jag skrutt. Så går det när insulinpumpen ramlar ut under natten, och man vaknar som i värsta bakfyllan på grund av uttrorkning och ketoner. Men jag är snart tillbaka upp i sadeln. Det måste jag vara, för nu ska det bli VÅR i helgen, sa de på teve. Yiiiiha! Och jag ska njuta, oj va jag ska njuta. Lycklei ska ha sleepover med kusin Amanda hos deras farmor och farfar, Benjamin ska fortsätta vänjas in i ett-sov-om-dagen, vilket påbörjades igår och jag ska fundera lite på hur jag ska måla i Benjamins rum. Svampar ska det bli, stora, glada svampar. Men hur många, hur ska de placeras och vilka färger? Jag grubblar vidare.

Just nu hör jag att barnen stängt in sig på toaletten och Lyckeli sjunger "ja må han leva" och grattar för fulla muggar. Improviserat födelsedagskalas? Låter najs.   

Ha en trevlig helg, hörrni!

Min unge - hon kan hon!

Jag har idag hittat några gamla mappar med bilder och gått igenom dem lite smått. Jag hittade några godingar på Marcus från den tiden vi bodde i vår lilla, lilla etta på gården intil. Han gillade att hoppa.   

Skitdålig kvalitet på bilderna, men jag hade bara en liten digitalkamera på den tiden. Vi har iaf garvat gott här hemma nu under kvällen åt dessa fantastiska bilder.

Ja, inte har jag några lurviga troll till bebisar, men det ska nog bli folk av dem med, tror jag.   Lyckei var gubbflintis bra länge och hennes hår började väl egentligen inte växa ordentligt förrän hon var över året. Och Benjamin verkar följa samma trend. Inget lurv, inga storslagna frisyrer eller fall över öronen - än. Men en fantastiskt söt liten tuppkam kan han få till:

Här kan ni ju dessutom se hans söta små sockerbitar som grott fram i underkäken.

Det är något väldigt konstigt med pappa så fort han tar av sig sina glasögon, tycker Benjamin. Han tittar, funderar, sitter så stilla och bara iakttar, släpper inte sin pappa med blicken. "Vem ÄR det där!? Det ser ju jättemycket ut som pappa men ändå inte." verkar han tänka. Underbara unge, tänk va små saker kan få de där minimänniskorna att stanna upp och försöka kategorisera världen runt dem. Så fint att få se och ta del av den där utvecklinge, tycker jag 

Men herregud! Hur kan min storebror ha en dotter som är SJUTTON ÅR!? Jag är ju knappt 17... Det känns onekligen konstigt att den där underbara, lilla tjejen som åt smör direkt ur smörpaktetet med sked och bajsade under sin fasters grannes bord på altanen nu är en underbar, SNART MYNDIG tjej som har en egen lägenhet, ett eget skivbolag och en fantastisk personlighet.

GRATTIS, JONNASTUMPAN!