Men gud va tråkigt ämne... extra tråkigt då jag inte har en fungerande kamera just nu och därmed inte ens kan visa er mina högst ordinära kläder.

Menmen. Fram till tio hade jag på mig det jag sov i - lång, grå tröja från Gina och trosor. Sedan blev det en svart Tshirt och svarta brallor. Skittråkigt. Men större delen av dagen (inte riktigt, men ändå) har jag haft min fina, röda jacka, vit baskerkeps, eller vad jag ska kalla det, och stora, röda, stickade vantar. Jag och Lyckeli har nämligen storhandlat och sedan var jag i lokalen där vi ska ha fest på söndag och möblerade om samt tömde ett förråd. Varför då - undrar ni. Jo, för att vi ska ha ett litet lekrum där i förrådet, har jag tänkt. Med över 40 gäster behöver vi allt utrymme vi kan skrapa fram och det är väl najs för barnen att sitta och filura i fred en liten stund, hoppas jag.

Nä, fram för bättre teman än tråkiga kläder!

Det här temat är svårt. Jag har klurat hela dagen på hur jag ska formulera mig. Det är svårt att behandla något så stort som "tro" på en enda sida i ett blogginlägg. Det finns ju så många olika perspektiv! Men jag ska försöka stanna vid bara mina egna tankar och känslor.

Jag tror att var och en är sin egen Gud. Jag tror alltså inte på en allsmäktiga Gud som beskrivs i den kristna tron, eller på någon Gud som beskrivs i någon annan religion heller. Med att var och en är sin egen Gud menar jag att man har möjligheter och val att göra sitt liv bättre, och det är ens ansvar att ta de vara på de möjligheterna och göra de där bra valen. En dödssjuk människa vill leva. En fattig vill bli rik. En lam vill gå. Jag menar inte att de har ansvar att se till att de får sina innersta drömmar uppfyllda, för de möjligheterna har de inte. Men de har ett ansvar att göra det bästa av det som givits dem, av sina öden. Förstår ni vad jag menar?

Jag tror att människan i grund och botten är god men att vårt kapitalistiska och elitistiska samhälle har drivit många in på fel spår. Då är det hat, avundsjuka och illvilja som driver dem till fel handling, istället för att man hela tiden ser till vad som EGENTLIGEN är viktigt i livet.

Jag tror att det finns något... kanske inte en andevärld men ett slags medvetande. Ett gemensamt medvetande. Därför kan vi ibland träffa våra "själsfränder", för då har vi hittat en person som ligger nära i det gemensamma medvetandet. En person som ser det vi ser i världen. Tänk er ett stort moln. Det existerar samtidigt som vi lever här på Jorden. En bit av våra medvetanden är där uppe i det här molnet (metaforiskt), och om vi träffar en person som har sitt medvetande i närheten av vårt i detta gigantiska moln, så har vi oss en själsfrände. Är jag begriplig?

Jag tror att vi alla måste lugna oss. Jag tror att vi måste återgå till det som vi brinner för i våra hjärtan. Närhet. Kärlek. Relationer. Det handlar inte om snyggaste jackan, snabbaste bilen eller mest pengar i börsen. Det vi kommer minnas på vår dödsbädd är de relationer vi har haft i livet. Vi kommer minnas de glada ögonblicken, de där som är fyllda av kärlek och medmänsklighet. Och det är vårt fokus på det som vi aldrig får tappa...

Vilket svårt tema... det finns ju så många ögonblick! Jag skulle kunna skriva om många ögonblick som har påverkat mig. Ögonblicket då min mamma berättade att min pappa oväntat hade dött. Då min storasyster ringde till mig i Kroatien, där jag bodde och jobbad ett år, för att berätta att min älskade mormor gått bort. Då mamma kom och hämtade mig på internatet där jag bodde under gymnasiet, och jag visste sekunden jag såg henne titta in aulan dä jag tränade med kören, att morfar hade dött. Men jag vill inte fokusera på såna här jobbiga, sorgsna minnen.

Jag vill fokusera på de lyckliga minnen jag har! Då jag och Marcus träffades för första gången. Då vi träffades för andra gången, drygt ett halvår efter första gången, och jag då fick en helt fantastisk kram och ett leende som kunde smälta ett isberg. Jag skulle kunna skriva om då jag fick upp Lyckeli på magen under förlossningen, för det var ett ögonblick som var extremt fyllt av överväldigande känslor. Då Benjamin föddes var också ett otroligt ögoblick.

Men jag tar ett annat... jag tar TVÅ, som jag bakar ihop till ett, för det var faktiskt nästan exakt samma känslor och tankar som dök upp under båda ögonblicken. Det handlar om då jag och Marcus fick reda på att vi väntade barn...

Båda våra barn var väntade. Efterlängtade, planerade inför, beredda på. Men det sista vet jag inte om man någonsin kan säga är sant, egentligen. Hur mycket man än tänker på och längtar efter att få det där plusset, så är man aldrig beredd på de känslor som väller fram då man faktiskt ser det där plusset på stickan.   

Det är en evig väntan, de där två, tre minuterna man måste ge sig till tåls innan man kan avläsa testet. Under de där minuterna försöker man intala sig själv att "det är inget, det är inget, jag är inte gravid" för att inte bli för besviken sedan då testet visar sig negativt. Lika bra att ställa in sig, liksom, för besvikna har vi fått bli några gånger i väntan på att våra barn ska bli till.

Men så tittar man. Och så ser man. Där är det, plusset, beviset på att man är gravid och väntar ett barn. Det är ett magiskt ögonblick, fullt av lycka, tvivel, skratt, tvekan, överväldigande pirr i magen och en känsla av surrealism. Ändå är man så där och då som man bara kan vara. Så tacksam. Så ödmjuk inför livet och dess mirakel, som man nu fått ta del av."Klarar vi det här? Vad har vi gett oss in på egentligen!?" flyger förbi i huvudet. Men samtidigt infinner sig den där övertygelsen. "Det här är ett mirakel. Magi. Kärlek och MENINGEN!" Och så växer förväntan inför det där undret man har i magen. Kärleken till det och lyckan över att få njuta av vetskapen om att det finns till.

Det är ett magiskt ögonblick. Vi har haft turen att få följa dessa mirakel hela vägen till graviditetens slut och njuta av att få vårt barn i famnen. Inte alla får den lyckan. Vi har haft turen att få slippa besvikelsen och sorgen över ett förlorat barn och det är vi - jag och Marcus - evigt tacksamma för. De där ögonblicken har givit oss vår största lycka - våra barn. Lyckeli och Benjamin. Magi.

Min bästa vän heter Veronica. Hon och jag träffades då vi var 13 år och började årskurs 7. Det dröjde inte lång tid innan vi fann varandra och jag hängde mycket hemma hos henne. Vi red ofta. Veronicas morföräldrar hade gården som låg intill där Veronica och  hennes familj bodde och där hade Veronicas familj sina hästar. En del travhästar men även några ridhästar, som vi typ bodde på i perioder. Jag minns våra tonårsår som idel sommar, då vi badade, åkte moppe, kollade på filmer och sov över hos varandra.

Vi såg noga till att välja samma gymnaisum. Internet, där vi båda bodde. Vi skaffade var sin råtta, vi väckte varandra och gick gemensamt till frukosten och vi förhörde varandra inför proven. Vi hamnade i olika inriktningar men stannade vid varandras sida. Vi festade ihop, tröstade varandra vid kärleksbekymmer och pratade om allt.

Efter studenten följde en period så vi inte talade så mycket med varandra. Inte för att vi inte ville - men vi gled isär då jag flyttade till Göteborg. Tack och lov hittade vi tillbaka till varandra några år senare och nu bor vi ju till och med på samma område, på samma gård, mitt emot varandra.  

Hon är alltid så underbar. Snäll, rolig, så mycket HON och min bästa vän. Det var givet att hon skulle vara en av mina brudtärnor då jag och Marcus gifte oss 2007:

Jaha, nu ska jag idag berätta om min dag för er.   Den är inte speciellt spännande, mest som vilken dag som helst här hemma, men vi kör!

Eftersom jag hade haft natten till idag (ja, då syftar jag på att jag har haft hand om Benjamin, som vid en ålder av knappt ett halvår fortfarande vaknar massa gånger om natten och kräver mat både vid 01 och 04) så fick jag lite sovmorgon då Benjamin hade vaknat vid 7 och jag slängt över honom till Marcus. Jag slumrade från och till fram till 10, vilket var otrooooligt skönt.

Frukost. Lite koll på facebook och mina andra favoritsidor. Ett samtal från en styrelsekollega i området, Marcus lägger Benjamin ute i vagnen, lite fix inför lunchen, lite prat med Johanna på msn, laga lunch, äta lunch, byta om till icke-pyjamas, klä på Lyckan, Benjamin vaknar, pussa på och leka lite med barnen, påklädning av ytterkläder på mig och Lyckan och så drog vi till Frölunda Torg. Hon fick en russinask och så gick vi och köpte skor. Det blev av märket Viking, mycket fina och garanterat varma för de små barnafötterna.

Vi åkte hem. Väl hemma upptäckte vi att vi hade fått fel storlek på skorna (efter att vi hade provat så kom han med hela lådan men vi fick då fel). Jag ringde, de fick lägga undan rätt storlek, jag kollade Top Model, jag lagade mat, Benjamin sov en skvätt, vi åt middag, vi lekte med barnen, jag var och bokade en lokal inför ett besök till helgen, jag raggade långpannor av grannarna (att baka bröd i till helgens namnfest), vi nattade barnen, jag skrev en del på häftet till helgens namnfest, kollade facebook och lite annat. Sedan kom kvällens Top Model, jag åt en halv pomelo och nu sitter jag här och bloggar.   

Jag tycker egentligen att såna här "dagsrapporteringar" som går ut på vad man äter och vad man gjort varje minut är dötråkiga att läsa. Så jag får hotta upp det hela med några funderingar under dagen:

- VAR det Sara från gymnasiet jag såg på Ica i Frölunda? Jag är nästan säker. Vi har inte setts sedan vi skildes som ganska bittra ovänner då vi hade bott ihop drygt ett år efter studenten. Jag är inte så förtjust i hur hon behandlade mig och därför gick jag inte fram för att hälsa.  "

- VARFÖR har inte alla skobutiker såna där mallar på golvet till barnens fötter som Team Sportia har? Det är ju skitsmidigt att bara ställa ner lilla foten och se vilken mall den passar på, så har man storleken. Skitsmidigt...

- HUR SJUTTON ska man kunna veta hur mycket folk kommer att äta i förväg? Det får ju bara inte ta slut på mat förrän alla är mätta på Benjamins namnfest, men hur mycket mat ska man göra till 33 vuxna och 11 barn mellan 2 och 10 år? Det blir till att höfta och hoppas på det bästa.

- NÄR kommer de envisa tio kilona försvinna från min kropp sedan efter graviditeten? Förhoppningsvis jättesnart. Tur att de stickade tröjorna är ganska töjbara, för de går varma just nu i den här kylan.

- VARIFRÅN fick Lyckeli sin otroligt balla dansstil ifrån? Jisses, ungen svänger ju sina lurviga som värsta Travoltan, rumpen vickar och händerna jazz-skakar som bara den. Underbart att skåda!

Ja, gott folk, det var min dag det.   

Vad är kärlek?

Igår på bröllopet sa prästen att "kärleken är så stark att den segrar över döden" och det ligger mycket i det. Kärleken är bland det starkaste vi har. Kärleken kan göra underverk och kärleken är det som driver oss framåt till det positiva. Även hat kan driva, men det är ingen positiv kraft och leder oftast till hemska saker.

Kärlek för mig är att vilja mer gott åt den man älskar än åt sig själv. Att sätta den man älskar före sig själv och faktiskt må bra av det. Kärlek är att ömma för, att skratta med och att längta till. Man talar ibland om att det finns olika typer av kärlek. Jag ser det väl mer som att om kärlek vore en stor klump så kan en kärlek till ett barn ligga på ena sidan av klumpen, kärleken till en syster eller en farmor på en annan sida av klumpen och kärleken till en hund på en tredje. Det gör att kärleken ser lite annorlunda ut, visar sig på olika sätt men ändå är nära besläktade.

En del säger att kärlek och hat ligger nära varandra. Jag tror inte de kan ha mer fel. Det är inte hat som ligger nära kärlek, det är omtanke, välvilja och glädje som ligger nära kärlek. Att man sedan blir arg på den man älskar, ibalnd lättare än på dem man inte älskar, det är en helt annan sak. Det har att göra med att man kan vara sig själv och man kan tillåta sig själv att känna starka känslor då man är med dem man älskar. Hat hör inte dit. Hat är en destruktiv känsla, som ofta har med dåliga erfarenheter att göra. Det enda hat och kärlek har gemensamt är att de växer ju mer man göder dem.

För mig är kärleken till mina barn allra tydligast. Den är där JÄMT, ligger och gror och gör mig varm, närvarande och glad. Sedan kommer kärleken till min man, som gör mig trygg och hemma med honom. Det är mina tydligaste kärlekar, men jag känner ju kärlek till många fler.

Och så har vi kärleken till livet. Att älska att få leva, vakna ännu en dag och uppleva det som finns runt en. Den kärleken är den grundläggande; den som får oss att söka de där andra kärlekarna, som partner i livet eller barn, vänner, husdjur. Den där kärleken till livet ska man vårda. Man ska mata den med fina upplevelser, påminna den om varför den finns. Njuta av dagen.

Det går inte att sluta grina... jag tycker det här dansnumret är så otroligt vackert, så fint och så berättande. Även här tänker jag just nu självklart på Linda i första hand. På Lars, hennes man, på deras barn och deras vänner. På Lindas föräldrar och på det faktum att man aldrig känner sig så hjälplös, så menlös och så utelämnande, som då man tvingas se en älskade gå igenom en sådan sak som kampen mot cancer.

http://www.youtube.com/watch?v=E1wr42lSuo8

Se även domarnas kommentarer efteråt. De sätter ord på de känslor som väller upp i en - i MIG - under dansen.

Linda, fina Linda... jag tänker på dig så fort jag hör den här låten. Och dessutom berättar dansnumret nedan så fint om dina nära och kära, dina vänner och dina bloggläsare, som så gärna vill att du ska må bra:

http://www.youtube.com/watch?v=_TsR1yiAe9g