Så var det dags att återvända till min vanliga läkare på Mölndals sjukhus, efter att ha gått till läkare på specialmödravården på Östra under graviditeten. Jag har en skitbra läkare; mjuk i sättet och väldigt tillmötesgående och personlig, även om jag inte haft henne under så lång tid. Det var även dags för årskontroller för diverse saker, som ämnesomsättning, njurvärden, blodfetter och nåt mer jag inte minns vad det var. Dessutom, som grädden på moset, har jag i dagarna fått en påminnelse om att jag måste skicka in ett läkarintyg till Trafikverket så jag får fortsätta ha mitt körkort. Man måste som diabetiker ligga jämns i blodsocker samt inte ha några allvarliga förändringar på ögonen för att få behålla sitt körtkort, och dessa tester tas vart tredje år, om jag minns rätt. LIka bra att ta allt på en gång, eller hur?   Usch, jag HATAR verkligen att ta blodprov i armen, jag blir bara mer och mer yr och svimfärdig med åren då jag sätter mig i den där stolen. Hu! Jag är glad att det är gjort nu.

Vad är då diabetes? Diabetes hör till de autoimmuna sjukdomarna, vilket innebär att det är kroppen själv som har förstört för dig och orsakat sjukdomen. Man vet inte exakt varför en autoimmun sjukdom som diabetes bryter ut, men det är troligen en blandning av ärftliga faktorer och miljö. Ofta spelar även en infektion in då sjukdomen bryter ut. I mitt fall blev jag hes på en skolresa i femman, och där och då startade utvecklingen av min diabetes. Man kan enkelt förklara det så här: kroppens vita blodkroppar är soldater som ska ta hand om infektioner som bryter ut i kroppen. Men så får de fel order och skjuter istället sönder den egna kroppen; i mitt fall den del av bukspottkörteln som producerar insulin.

De som har diabetes löper högre risk för att drabbas av andra autoimmuna sjukdomar, som nedsättning i sköldkörteln eller reutamtism. Diabetiker får även oftare problem med små blodkärl än icke-diabetiker. Det kan handla om små blödningar i ögonen, som idag kan regleras bra med laser, eller om att ett eventuellt sår i foten är riktigt svårt att läka. Amputationer är idag inte alls lika vanliga som för 50 år sedan men de förekommer ju. En diabetiker får ofta nedsatt känslel i fötterna och får man då en sten i skon så är det inte alltid man känner att den skaver hål i huden och så är såret ett faktum.

Medellivslängden hos en diaberiker är någon lägre än genomsnittet i Sverige men då får man inte glömma att de som missköter sin diabetes rejält och därmed dör i förtid drar ner snittet. Man KAN leva ett långt och bra liv med diabetes, och det planerar jag att göra. Därför står jag ut med de där sticken... de där blodproverna och de eviga kontrollerna. Jag tänker inte låta en sån sak som diabetesen stå i vägen för att jag ska leva länge, se mina barn växa upp och njuta av många höstar framöver.

Ja, det nog det jag längtar mest av allt efter just nu. Benjamin sover sämre och sämre, tycker jag. Han sover bara halvtimmar på dagen, även om han var tredje dag ungefär förvånar oss och sover 1-2,5 timmar en gång. Lägger sig för natten mellan sju och åtta. Vaknar och äter 23, 02 och mellan fyra och fem, typ. Sedan tror han att det är morgon... det tycker INTE jag att det är. Jag lägger mig ändå vid tio, men hinner inte somna förrän han ska äta, och sedan blir det ju inte många timmar som jag får där emellan matningarna. Jag är slutkörd. Idag lånade vi hem en bok om barns sömn och den hoppas jag ger mig lite tröst. Zzzzz.....

TUR han är så söt då han är vaken!   

Och min andra unge är lika söt, hon:

Måndag 18 oktober. Benjamin ska få sin första smakis. Så som denna unga man blänger och drägglar då man själv äter hade jag höga förhoppningar om denna stund; då han äntligen skulle få smaka lite fast föda för första gången. Eller, fast och fast, utblandad med ersättningen blev potatisen mest lik mixad soppa, men unge herrn smaskade gladeligen i sig denna. Jag är inte säker på att han just svalde så mycket, men han gapade och undrade och gapade igen, slafsade och slabbade, smackade och var helt jäkla underbar.

Lyckeli smaskade ananas under tiden:

Efter en evighets väntan på att huvudgaveln skulle komma in på Ikea och efter lite påt och mätning så kom ääääntligen sovrummet iordning. Några tavlor på väggarna och böcker på hyllorna, så kommer det bli superfint.   

Mina vänner från Uddevalla är fina. De kom då Lyckeli var liten för att kika, de kom då Veronica precis flyttat till gården och nu, efter att ha fått flytta fram datumet några ggr då barnen varit sjuka, kom de för att besiktiga Benjamin och även kolla in vårt nya hem. SKOJ va det! Vi träffas minst en gång om året, på den årliga middagen för gamla gymnasiegänget, men det är ju sjävklart skoj alla de gånger vi får till det emellan de där middagarna.

Elinor ska föda i mitten av november, och är verkligen jättejättevacker i sin fina mage. Amanda ska alltså bli storasyster och tränade mer än gärna på att hålla Benji. Viktoras Johannas var också med och goare treåring får man ju leta efter, måste jag säga.   Tillsammans med Anna-Lena drog de sig efter tre härliga timmar hemåt igen, och jag ser fram emot nästa gång vi ses redan nu.   

Glad Benjamin!

Det har varit en SÅN dag idag. Ni vet, en sån där då man bara längtar till sängen ändå från det att frukosten är uppäten. En sådan dag då barnen istället far runt som propellrar alternativt BARA vill vara i famnen.En dag då man smågrejar hela tiden men ändå känner att det är segt, segt, seeeegt i huvudet. En sån där dag då jag försöker piffa till det hela med lite bullbak men ångrar mig halvvägs igenom det hela. Roligt är det, men ack så slitande... Nu är dock biffen kirrad; bullarna är i frysen, ungarna ligger i sängen, linserna är redan utplockade och jag är snart nedbäddad i sängen. Ska bli underbart!

Imorgon väntar nya äventyr! Fyra tjejkompisar och tre barn kommer på besök, och vi ska äta pasta och bullar så det står härliga till.

God natt!

Benji har varit ganska nöjd liggandes på rygg länge nu. Men så idag tröttnade han och rullade över. Bara sådär. Fick med sig arm och allt och låg där, nöjd men lite förvånad, och kikade sig omkring. Mageläge är nya ryggläget, rygg är helt ute.

Dagen har ju bjudit på ett fantastiskt väder så vi tog en familjepromenad för att klättra lite i träd (Lyckans favorit just nu), sova (Benjamin), fika och bara ha det mysigt. Jag låter bilderna tala för sig: