Idag bor vi i en så kallad borätt. Förbo äger våra bostäder. Vi har en bostadsförening som hyr av Förbo. Sedan hyr vi alla hyresgäster här i andra hand av föreningen. Vi har hand om mycket själva som i vanliga fall en hyresvärd har hand om, som ytterbelysning, närområden, hyresavier, snöskottning osv. Det medför att vi har en lägre hyra. Vi snackar ca 2000 mindre i månaden för en fyra som den vi har. Förbo har hand om fasader, våtutrymmen och några saker till.

Nu är det snack om att göra om området till bostadsrätter. Vi har "första tjing" på att köpa och vi har också fått klartecken från Förbo att de kan sälja till oss. Vi vet dock inget pris, så långt har inte processen kommit. Vi står just nu i skedet att 67% av hyresgästerna måste anmäla sitt intresse för att Förbo ska ta in en värderingsman som ska ge oss ett pris per kvadratmeter. Ska vi sedan gå vidare så är processen lång med prat med banken, värdering av enskilda bostäder, upplägg med föreningens konta våra del av lånet osv.

Men. Jag vet inte om jag vill. Jag ser ju fördelarna med att köpa rent ekonomiskt. Jag inser att jag lägger pengar till mig själv och att jag säkerligen kan tjäna på det om jag sedan vill sälja, att jag själv får fördelarna rent pengamässigt om jag t.ex tapetserar om. Men ändå. Rent ideologiskt står det här LÅNGT bort från vem jag är, och rent politiskt möjligen ännu längre. För om det inte hade varit borätter här hade jag och Marcus aldrig kunnat hamna här från början. Vilken tjugoåring har trehundratusen att lägga på ett lån till att köpa en bostad? Inte hade jag det iaf. Den 1 oktober kommer bankerna ändra sina regler så man ska kunna lägga 15 % av lånet för att få ta det... kul. Då vete katten om vi kan ta lån för att bo här, ska jag säga. De slantarna vi har sparade ska gå till att vi ska kunna vara hemma med våra barn så mkt som möjligt under några år framåt. Om de ryker så måste jag börja jobba mer än jag har tänkt redan om ett år, och det är jag INTE beredd på.

Samtidigt så har denna underbara, blå regering (ironi) gjort att de kommersiella resultaten måste bli mer synliga hos kommunala företag som Förbo, som jag har förstått det. De måste gå med mer vinst, helt enkelt. Förbos förslag då är att öka våra hyror med 5 % varje år fram "tills efterfrågan på bostäder minskar". Tror ni efterfrågan på bostäder kommer att minska i Göteborg det närmaste? Näpp. Det kan jag lova att den inte kommer att göra.

Så. Kvar som det är nu, eller köpa? Vad vill jag helst egentligen?

Jag har tidigare skrivit om Linda, som jag lärde känna via ett forum då vi båda, plus många fler, väntade barn vid årsskiftet 07/08. Igår for vi iväg till Jönköpingstrakten, där hon bor med sin familj, och där tillbringade vi dagen tillsammans med Lindas familj och ytterligare två familjer som hör till samma forum. De enda jag har träffat förr är ju Annika, Mikael och deras barn Elly och Joel, och det var väldigt trevligt att äntligen träffa Linda och Therese live. Linda är en utmärkt hobbyfotograf (man tror lätt hon är proffs) och tog fantastiska kort under dagen. Här är ett smakprov:

08-barnen plus Nils storasyster WIlma. Lyckeli, William och Elly har ju redan hunnit få småsyskon, och Nils (och Wilma) ska få en lillebror eller lillasyster om 15 veckor.   

Här är vi! Mammorna med 08barnen. Annika med Elly, jag med Lyckeli, Linda med William och Therese med Nils.

Tusen tack för en jättetrevlig dag, och för fantastiska kort, Linda!   

Det är mina barn, det. En galning till dotter som hoppar från allt hon kan hitta, och en riktig charmant grabb som flinar upp sig så fort man sticker dit ansiktet och säger "hej".

Teres är min storasyster. Hon är världens bästa storasyster, som på ett storasystrigt vis kan allt och vet mycket. Då vi ny flyttade, vem kom inte som ett skott för att hjälpa oss flytta plantor, möblera och fixa? Jo - Teres. Hon passade även Benjamin en kväll så att jag och Lyckeli kunde åka till fina Tildes tvåårskalas. En skatt, det är vad Teres är!

Jag och Lyckeli på Tildes kalas. Konstigt nog fick jag inte ett enda kort på födelesedagbarnet. Jag hoppas det beror på att hon hade så roligt att hon inte stod stilla en enda sekund.   

Teres yngsta son Teo, som somnade på vår soffa i denna härliga stil en eftermiddag.

Benjamin testsover vaggan som gammalmorfar (min morfar) gjorde då han var i livet, till min systers barn, men som vi tack och lov fått låna nu. Det vilar något mycket vackert över gamla, hemmagjorda ting. Och över så fina barn som detta:

Kusiner är så bra att ha. Lyckeli har störtfina kusiner, och leker gärna med dem. En favorit är Teo, som är ett år, ganska precis, äldre än Lyckan själv. Idag, då vi firade mormorn, lekte de som tokar hela eftermiddagen och kvällen. Vid ett tillfälle var de puts väck, och till slut hittade syrran dem nere vid fåren, dit de hade gått utan skor (strumporna var ju genomvåta), med en stor torkad limpa (fåren älskar torkat bröd och mamma har en stor kasse med sånt hemma i hallen för att muta sina får) och där de stod och gapskrattade medan fåren knaprade på brödet. Söta ungar, men galna ungar med!

"Titta, pappa! Sussin!"

På väg till mormor.

Testkör mormors gamla Briotåg.

Lyckeli och Teo samlar löv.

"Mammas dudde!" ropar Lyckeli och får hjälp att lägga amningskudden runt magen i soffan. Så tar hon sin lilla docka, sin pipmugg och matar dockan. "Ätit fädit?" frågar hon, tar upp dockan på axeln och duttar den i ryggen. Hon hickar till, utbrister "Bapar!" och ler med hela ansiktet. Hon lägger ner dockan i soffan, drar en filt över den och pussar den på pannan. "Sova gott." ler hon mot den och mitt hjärta bara sväller över, likaså mina ögon. Underbara unge!

Jo, jag lever, även om ickenärvaron här säger motsatsen. Men det här förkylningen har däckat mig. Jag känner mig som en zoombie, men hoppas snart återkomma till det normala. Måste-listan växer sig allt längre och jag vill bra gärna börja beta av den. Sedan ska vi på kalas i helgen och det vore najs att vara frisk då.