Den 14 november var det världsdiabetesdagen. Det har varit mycket cancer i våra liv här hemma de sista åren, och fokus för oss, och för många andra nu då oktober just varit (som ju är bröstcancermånaden), har varit att skänka pengar till cancerfonden, bröstcancerfonden och barncancerfonden.

Men vet ni? Barndiabetes är tre ggr så vanlig som cancer hos barn... barndiabetes är en dödlig sjukdom, och den vård man får som diabetiker är faktiskt livsuppehållande. Det händer sällan, men det HÄNDER, att barn som får diabetes i Sverige dör vid insjuknandet. Sverige och Finland är de två länder i världen där barndiabetes är mest vanligt. Varför vet man inte, men det finns olika teorier. En säger att det kan bero på vår extrema hygien. Vi har ett immunförsvar som är byggt för att klara att bo på stampade jordgolv, att äta halvkass mat och utstättas för bakterier var dag. Då vi förklenar vårt immunförsvar klarar inte kroppen av den inbördeskrig i kroppen som är bakgrunden till att diabetes typ 1 utvecklas, då kroppen själv förstör de insulinproducerande cellerna. Detta hörde jag på Nyhetsmorgon imorse, och jag fastnade vid tanken. Är det vår I-landsleverne som är orsaken till att Sverige tillsammans med Finland ligger i topp vad gäller antalet insjuknande i diabetes typ 1?

Jo, nu kommer jag till det jag ville komma till från början - kanske ni i dessa tider med fokus på cancer även kan tänka er att skänka en slant till barndiabetesfonden? Deras hemsida är http://www.barndiabetesfonden.se/ och deras plusgiro är 90 00 59-7. Alla bidrag kan göra skillnad!

Vi sjunger mycket här hemma just nu. Var bor du lilla råtta, fisken simmar, lille katt, lilla snigel, blinka lilla stjärna, vi komma vi komma från pepparkakeland, Lingonben, Imse Vimse spindel, tänk om jag hade en liten liten apa... listan kan göras lång. Lyckeli älskar det, Benjamin älskar det och jag och Marcus tycker det är riktigt lattjo, vi med.   

Förut satt vi vid köksbordet och jag sjöng "var bor du lilla råtta" för Lyckeli. Då jag var klar tog Lyckeli nappen ur munnen (hon får ha den en stund mitt på dagen då hon förr sov middag) och sa "Åh, va fint du sjunger!" Behöver jag säga att hjärtat nästan sprack...?

Sedan fick Benjamin tag i min läpp med sina små klor och klöste till. Jag tar även det som en kärleksförklaring.   

Lyckeli sjunger mycket. Hon trallar med till signaturmelodierna på morgonens Bolipompa, hon sjunger med i psalmerna i Emil och hon finular på egna hopkok av barnsånger. Då man inte minns orden så får man ju snickra ihop själv, eller hur? Som hennes "Lille far, lille far (...) rotemos till middag". Söta hon! Imorse satt hon och petade i sig flingor och mjölk och sjöng lite på "Var bor du lilla råtta".

"Va bo du lilla jåtta, i en hatt

Va jö du klockan åtta, jaga katt

Hu många unga haaa du, suttitå

Hur må din *humhumhum* då, suttitåååå"

Sedan tittar hon upp på sin pappa, som sitter mittemot och slever i sig gröt, och säger, med ett leende över hela ansiktet: "Bra låt, va?!"

Nätterna med Benjamin går bättre och bättre. Vi har ju sedan fyra dagar tillbaka tagit tag i saken att få honom att sova i eget rum och i egen säng. Vi tar varannan natt, jag och Marcus, och sover då på en madrass intill honom, så vi lätt vaknar om han behöver tröst eller mat. Detta tills vi har fått mer tydliga rutiner, då flyttar vi båda tillbaka till vårt sovrum på nätterna. Men iaf  - inatt var första gången han sov hela natten i sin egen säng! Han har annars kommit ner till den som ligger på madrassen runt tretiden, alternativt behövt vaggas någon timma för att komma till ro då han vaknar på natten. Men som sagt, han sov och somnade om och sov hela natten på spjälsängen, fram till sex då han vaknade för dagen. Va glada vi är! Det är definitivt ett stort steg på vägen mot att vi ska få sova bättre på nätterna, allihop.

Idag har vi firat alla pappor. Först bjöds det på god mat, tårta och trevligt sällskap hos Marcus föräldrar. En tanke gick till min egen pappa som inte längre finns på Jorden, och sedan åkte vi hem för att fira vår egen familjs pappa. Fina Marcus. Underbara Marcus som så gärna tar tidiga mornar då våra sketongar (ja, de är just vad de är då de vaknar före sex på morgonen) vill roas, som hittar på lekar och läser böcker med sina barn. Lite choklad, ett kort och en liten tårta skulle han allt idag, tyckte jag och barnen:

GRATTIS PÅ FARS DAG, FINA MARCUS!   

Lyckeli och kusin Amanda träffades idag då vi var och firade farfarn på Fars Dag. Tårta blev det, god mat blev det och trevligt sällskap bjuder huset alltid på. Efter middagen hoppade Lyckeli och Amanda i farföräldrarnas säng, och så slår Lyckeli plötsligt en kullerbytta. Det är nya grejen... Amanda slår också en och säger på sitt treåriga vis: "Jag gjorde min bättre." varpå Lyckeli skiner upp och utbrister, totalt skitlycklig: "Ja jode bätte ÅSSÅ!"

Va härligt! Man behöver inte tävla. De kan slå sin kullerbytta bättre, båda två. Hur illa de än gör den är den iaf bättre än en jag skulle göra. Och definitivt bättre än en Marcus skulle göra. På hans livs enda brottarträning skulle de slå kullerbyttor, varpå Marcus bröt ett revben... det säger en del.

Jag gillar sharonfrukter. Då jag handlade sist köpte jag hem fyra stycken och när jag kom hem hjälpte Lyckeli mig att packa upp, som hon brukar.

"Va e deee!?" utbrast hon förbryllat med påsen dinglandes från sin lilla näve.

"Det är sharonfrukt." svarar jag och lassar in bananer i stora lass i skafferiet.

"Åh, ja vill haaa! Ja vill ha käranånFUTT!" ivrar Lyckeli.

Och visst får hon det.   

Benji Boy var hos sin bvcsköterska Maria idag. En kurva över på längden (69,5 cm), två kurvor över på vikten (9075 gram) och två och en halv kurvor över på huvudet (46,5) blev måtten för dagen. Han är rejäl, min grabb. Som sin farmors far. Även farbror David har den kroppen, den där grova med stoort huvud, stora händer och långa fötter.

Jag orkar inte blogga värst mycket. Är för trött. Imorse nådde jag nog någon botten för jag kände att jag bara inte ORKADE, så jag satte ungarna i bilen och stod och väntade utanför Marcus jobb tills han slutade. Det vara bra några minuter jag behövde vänta men det var så skönt att känna att vi var två vuxna med barnen samma sekund som Marcus jobbtid var över. Benjamin är inne i en period då han inte vill ligga ensammen utan vara med hela tiden. Helst ska man prata och busa med honom men det funkar att ha honom på armen med. Det är slitsamt att ha 9 kg bebis med väderkvarnsarmar på armen... Nu är iaf Marcus äntligen hemma och jag ligger faktiskt i just denna stund i min säng; surfar och äter choklad. Magen full med sushi och ett reprisprogram av Top Model som börjar om en timma. Försöker "tillfriskna" och muntra upp mig själv. Jag tror minsann det funkar...

Just det! Morot på köpeburk va tydligen grejen för Benji. För första ggn köpte jag hem en burk morotspuré till honom och halva slank ner av bara farten. Det var mumma, tydligen.