Sicket antiklimax. Jag och Lyckeli sitter här och väntar på hennes farfar. Vi skulle egentligen åka till Östra för att träffa Lyckelis arbetsterapeut, för det var dags för sista (eller nästa sista, var inte säkert) besöket hos henne för att titta på Lyckelis ärr på halsen. Nu har det gått 11 månader sedan olyckan (på dagen idag) och efter ett år behandlar man inte längre från sjukvårdens sida. Jag och Marcus kan fortsätta att smörja och skydda ärren från sol här hemma men det blir inga fler besök till Ylva och vi får inte mer material från sjukvården för att sköta ärren. Jag hade sett fram emot att höra Ylvas "dom", hur hon tyckte att det såg ut. Nu får vi vänta, för hon var sjuk idag och vi fick en ny tid på torsdag.

Då Marcus är iväg och röntgar sig och sedan ska träffa sin cancerläkare på onkologen bestämde vi oss för att vi åker och handlar mat istället för Östrabesöket, jag och Stig. För jag vill inte bara sitta hemma och vänta på att Marcus ringer, det är för många tankar som snurrar då. Så Maxi - here we comes!