De är så fina tillsammans, mina fina barn. Lyckeli är så stolt över sin "Mamin" och det riktigt lyser i ögonen då hon får syn på honom. Sådant värmer i mammahjärtat! Benjamin lystrar gärna då Lyckeli babblar in närheten och jag ser fram emot att se dem kunna leka mer och mer tillsammans allt eftersom han blir äldre.

Min fina:

Ja, då var en midsommarhelg till över. Den var fin! Ja, iaf mestadels. Vi tog det mest trista under helgen det första vi gjorde under midsommaraftons morgon: vi åkte till akuten med mitt svullna öga. Marcus blev förskräckt då han vaknade till det här, nämligen:

Det här var ändå EFTER läkarbesöket, då det var bättre... Jag fick iaf antibiotika och kortisonsalva då det enligt läkaren var "en elak infektion".

Efter lunchsovningen åkte vi till Gunnebo slott, där vi inte direkt var ensamma, men det är ju liksom grejen med midsommarfirande.   

Först kollade vi hästarna vid ponnyridningen och sedan var det lite kläng och klätter som gällde:

Lyckeli hittade en slänt som hon skulle springa upp och ner i, tusen gånger minst, och gärna i sällskap av mig eller Marcus:

Under tiden låg Benjamin och chillade lite på gräset:

Då vi tröttnat på gräs, sång och spring åkte vi hem till Marcus föräldrar där vi klädde en egen liten stång, dansade kring den och åt god mat.

Det blev en jättetrevlig midsommarafton!

Ja, jag är ganska trött på tillvaron. Det känns ju som att det bara har dykt bekymmer, om än inte alla så stora, de sista veckorna.

- Benjamins kolik

- Svamp i Benjamins mun, som spred sig till mig

- Amningsstrul med viktnedgång för Benjamin som följd

- Dunderförkylning

- Svullet öga hos mig

Ja, så här läcker ser jag ut:

Snyggt, eller? Nä, tänkte väl det.

Jag behöver lite nya vindar. Jag hoppas att en helg med massa roligt (midsommar, inflyttningskalas hos lillasyrran, barnkalas hos storasyrran) kan få mig att må lite bättre. Vi behöver några glada dagar!

Hur skruttigt det än är skrattar jag dagligen. Mest åt allt det roliga Lyckeli säger och gör, men även med min underbara Marcus som gör allt för att muntra upp mig och underlätta för mig. En eloge till honom! Hur ledsen jag stundvis än känner mig så behöver jag bara titta på mina fina barn för att känna att den där stabila lyckan, den finns där inne, fast i hjärteroten, och värmer mig.

Och idag fyller Benjamin tre veckor! Min fina grabb! Och Lyckeli har en ny favorit som hon spanade efter i fönstret igår kväll: Pappa Båååångbeeeeen

Och HÄR, här har ni min ANDRA fina unge! Han är lika fin som storasyster sin:

På torsdag blir han tre veckor, vår Benjamin.

Idag var vi ute nästan två timmar, hela familjen. En STOR grej för oss! Jag har knappt varit ute alls de sista fem, sex veckorna, så jag njöt i stora drag. Vi gick till en närabelägen lekplats, och Benjamin sov som en gris hela tiden. Det är skillnad på hur han är mellan målen nu då han får ersättning, på inrådan från bvc. Min mjölk räcker helt enkelt inte. Jag både ammar och ger ersättning nu. Jag är helt enkelt en sån som inte kan amma, hur gärna jag än vill. Inte bara amma, iaf.

Lyckeli är en riktig solstråle, hon! Jag blir så glad varje dag av henne, och hon säger så mycket nu. Nya ord kommer varje dag och idag sa hon en fyraordsmening: "Kyki (hennes nya ord för Lyckeli) dicka, mamma sen". Sedan delade vi vattnet i glaset enligt hennes order. Jag älskar den ungen! Och nu har jag en unge TILL att älska sådär mycket! Ojojoj... jag är lyckligt lottad.   

Tyvärr kände jag på Benjamin att han var lite varm efter utflykten och sedan bröt värsta förkylningen ut. Han snorar, snörvlar och är jättetät, stackarn. Nu börjar jag få ont i halsen så jag drabbas jag med, antar jag. Lyckeli är snorig men lycklig ändå, och Marcus jobbar från idag em till torsdag fm. Jag längtar redan tills han kommer hem och tar hand om oss skruttiga igen...

I den här stubben bor det Pontepiner, säger Lyckeli. Alla som sett Drömmarnas trädgård vet vilka de är, de är små, små gubbar som säger "mimimimimi".

Min fina unge!

Vi gungade tillsammans, Lyckeli och jag, och tittade på trädkronor och flygplan där vi låg.

Men det har varit en jobbig tid. Benjamin får sin sista akupunkturbahandling mot sin kolik på måndag. Vi kämpar på med en strulande amning och svamp som började i hans mun och sedan gick över till mig. Men det går sakta men säkert framåt. Om några hundra år ska jag nog ha kommit in i det här med två barn så att jag får tid att blogga igen.   

9 dagar. Det är inte många dagar, men samtidigt känns det konstigt att han inte har funnits här utanför magen längre tid än så.    Under helgen jobbar Marcus och jag får massa hjälp av snälla människor. Idag är Lyckeli hos farmor och farfar och innan de hämtade henne åkte farfarn och köpte hem massa mat till mig efter en lista jag hade skrivit. Så snällt! Lyckan har det skoj där och jag kan koppla av och bara amma och vila hela dagen. Och imorgon, då Lyckeli är hemma igen, kommer David och Lina för att roa henne på eftermiddagen. Fina ni! Det kommer gå fort tills det är måndag igen och min Marcus åter är hemma för att ta hand om oss. Det känns som att det kan komma att funka...