Det här tål att tänkas på. Var lägger man gränsen? Självklart saknar jag alla de personer som jag älskar men som lämnat mig. Pappa, som dog 1996, morfar som dog 1998 och mormor som dog 2006. Jag saknar mormor och morfar varje dag. Saknaden efter pappa är mer som att jag saknar att ha den delen av min identitet. Jag saknar att lära känna min pappa då jag är vuxen, att få veta hur han tänkte, tyckte och resonerade. Jag saknar att veta vad han gillade för musik, om han löste korsord, vilka böcker han läste flera gånger. Jag saknar att höra berättelser från hans egen barndom. Jag saknar att få den där säkerheten, att veta varifrån jag kommer på den sidan släkten. Men det får jag leva med.

Jag kan sakna att ha en kropp som fungerar riktigt bra. Jag mår oftast bra men min diabtetes är ibland en fotboja. Det finns så bra behandlingar idag, speciellt i ett I-land som Sverige och diabetes är idag inte jättesvårt att leva med. Men det hindrar mig inte från att sukta efter ett liv UTAN att behöva tänka på blodsocker, mat, ketoner, komplikationer, träning på rätt tid och med rätt mat i magen. Det är okej, det är det, och oftast stör jag mig inte. Men ibland, så...

Saknar jag något mer? Jag vet inte... jag tror inte det! Jag är inte rik, jag har inte hus, fancy bil eller glittriga smycken. Men det där spelar ingen roll för mig. Jag värdesätter inte blingbling och pengar. Jag kan värdesätta tiden som pengar kan ge mig, tiden som jag kan lägga på mina barn, men det där handlar mest om prioriteringar. Klart man inte har "råd" att vara hemma med barnen länge om man har flera bilar, bor dyrt och reser till solen eller fjällen varje år. Men jag saknar som sagt inte det där. Istället är jag GLAD över den frihet som jag vinner då jag inte bryr mig om materiella saker så mycket. Ju mindre materiella saker man har i livet, desto större frihet har man. Frihet att göra vad man vill, frihet att inte vara bunden till jobb, tvingad att tjäna en viss mängd pengar varje månad för att allt ska gå runt. Vi är absolut inte oberoende av våra inkomster, men vi har lagt krut på att vara hemma med våra barn. Därav jobbar vi båda halvtid, och drar in på annat för att få vara hemma med de där små personerna som vi älskar mest i världen, jag och Marcus. Hade vi INTE gjort så hade jag definitivt saknat mer tid med mina barn! Nu är jag glad att jag inte behöver göra det.   

 

Beata

12 januari 2011 22:27

Hej hopp!
Halkade in här, fin blogg. Vad duktig du är som har gått ner så mycket!
Vad kul att du är vegan! Jag är visserligen "bara" vegetarian men ändå.
Må så gott!
/Beata.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...