Det hände något för några månader sedan här hemma som jag och Marcus ofta talar om. Det var ett tillfälle av skräck, förvirring och surrealism. Benjamin skrämde livet ur oss, kan man säga.

Vi satt hemma på kvällen och slötittade lite på teve alla fyra, det var säkert något barnprogram som visades. Benjamin satt i Marcus knä, vänd mot honom och lekte med något, vi hade inte full koll på vad. Men så började jag prata lite med honom, ni vet sådär fånigt som man pratar med sina små. "Vad gör du, Benji Boy? Busunge, vad har du i munnen? Äter du på något?" och så sträckte jag fram handen mot honom för att se vad han hade i munnen. Då ser jag hur tungan liksom buktar ut i mungipan, skitkonstigt. Den kommer fram mellan läpparna och den ser ser helt svullen och tjock ut! Jag fattar ingenting och jag ser hur även Marcus bara glor på vårt barn som framför våra ögon råkar ut för något fruktansvärt. Tungan kommer längre och längre ut, och sedan FALLER DEN AV! Den ramlar ner på golvet och jag lovar, jag hinner tänka tusen tankar, alla lika rubbade. De starkaste var ju "Men gud, han DÖR!" medan Marcus i efterhand erkände att han tänkte "En mutation!". I en sekund var jag liverädd, skräckslagen och handfallen. Sedan pruttar Benjamin med munnen och jag ser att det är en sån där minimorot som ligger på golvet, en sån man köper i en liten påse, tvättad och ätklar. Barnen hade ätit på såna tidigare under dagen då vi åkte bil.

Mitt hjärta stannade där för en stund. Jag trodde min barn tappade sin tunga! Marcus trodde han muterade. Sedan kunde vi inte sluta garva åt eländet. Benjamin var skitnöjd över att få vår uppmärksamhet på det sättet och vi återkommer ofta till den där stunden då vi talar om att man inte vill att något ska hända ens barn. Man vill ju framför allt inte att tungan ska ramla av.   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...