Jag förde över en del bilder från kameran till datorn och det blev ju underlag till en del inlägg, insåg jag. Jag vet att jag bloggade kort om blåbärsskogen på landet då det begav sig, men hey, varför inte igen?   

Då vi ska plocka blåbär drar vi oss ner mot Vänern, där riset står tätt. I år har det inte varit så himla mkt bär, annat var det sommaren 2007, samma år som jag och Marcus gifta oss. Ojoj, då dignade riset av skogens läckra, små juveler och jag plockade, plockade och plockade. Jag vet jag stod och skrubbade händerna dagen före jag skulle gifta mig för de hade blivit helt blåa av alla bär. Jag tror det var ett eller två år efter som det också var fullt med blåbär i de dalsländska skogarna och jag åter kunde fylla frysen med dem. Jag är en hamster, en samlare, som äääälskar att plocka bär. Sedan behöver jag inte alls äta dem själv, utan själva njutningen ligger i att komma hem med fulla korgar.

Benajmin drar ut farmor i blåbärsriset. Sjön är inte det minsta intressant när det finns godsaker att stoppa i munnen, menar unge herrn.

"Höhö! Mamma bara fyller på min hink hela tiden, jag hinner knappt äta upp allt! Oj, så behändigt."

Lyckeli på bärjakt.

Glada kusiner. Amanda är en mycket prinsessig tjej, det ska helst vara rosa och tiaror för hela slanten. De är otroligt roliga att iaktta i en leksaksaffär; Lyckeli och Amanda. Amanda kommer med en rosa pryl, helt med glitter på. En kam, ett diadem, en docka eller så och säger "Titta, vad vacker den är!" varpå Lyckeli sliter ner en grön traktor eller en pruttkudde från en hylla och kontrar med "Och titta på den HÄR! Titta vad vacker den är!" Haha!

Blåbärsgänget!

Åka skottkärra är ju bland det roligaste som finns. Det minns jag från då jag var liten och fick åka - hur det kittlade och skuttade i magen och hur glad jag var.

Speciellt Benjamin tyckte detta var ett förträffligt, bekvämt sätt att färdas på. I halvliggande ställning höll han benhård koll på hinken med blåbär, smaskade i sig ett och ett med blåa, små fingrar och lät flickorna smaka lite. Ibland. Ett blåbär. Och som sagt, bara ibland.   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...