Diabetes är lurigt. Man (jag) går många år utan att det är problematiskt. Jag har kunnat äta i princip det jag velat, legat okej i socker, till och med riktigt bra många perioder. Så är det verkligen inte längre. Idag har jag fått inse att svärmors underbara, vegetariska lasagne, som jag bara älskar, numera tillhör listan med saker-jag-vill-äta-men-inte-mår-bra-av. Tyvärr. Tre raska kilometer hjälper förhoppningsvis en del i alla fall.

Så kom vi då åter till landet. Gräsmattor, blåbär, lite blåst och huset fullt mer liv och bus. Marcus bror med familj är här också, förutom vi och Marcus föräldrar. Vi pratar med varandra, över varandra, kors och tvärs och hit och dit. Härligt, är det. Och när det blir för mycket ljud i huvudet är det lika härligt att fly till skogen en stund.

Men härligast av allt är nästan fika i lusthuset.