Lyckeli får pyjamas, borstar tänderna och ser en liten snutt på Bamse. Med napp i mun säger hon "Ja e tött nu, ja vill jägga mej" och så säger vi godnatt till Bamse, pappa och lillebror. Upp för trappen. Ner i sängen, välja bok; det blir "Flyg, lilla fågel" och så läser jag. Boken är ett second hand-köp av barnens mormor och det står "till Sofia, ett år 1985" i den. Lyckeli tycker om den. Då sagan är slut sjunger jag nattsången och sedan ger jag henne en puss i nacken som är vänd mot mig, säger "Jag älskar dig, sov så gott nu. God natt." och sedan tassar jag ut. Underbara unge. Älskade barn. Finaste Lyckan. Du och Benjamin är äkta skatter, högsta vinsten och det finaste i mitt och er pappas liv. Det får ni aldrig glömma.

Jag är hemma med barnen på heltid fram till augusti börjar. Det är då ganska naturligt att jag umgås allra mest med dem, även om Marcus kommer strax därefter på en andraplats. Just nu är dessutom Benjamin inne i en fas där han vill vara nära, nära, helst i famnen, hela tiden. Lyckeli vill då också vara nära, och när man inte orkar gå runt med en på varje arm (eller KAN för den delen, då man inte har några händer över till något annat då) kan det se ut så här:

Det här var några veckor sedan, och det var en dag med ovanligt mycket kink och "vill upp".

Ännu ett kort på de (små) personer jag umgås mest med:

Fina, fina, fina!

(Men frågar du mig idag är iaf den minsta ganska billig. En hel veckas sjukdom har tagit musten ur oss alla tror jag, förutom Lyckeli som faktiskt är piggare idag än på länge, för det är inte många toner från mig eller Benji som går i dur. Turligt nog kom farmorn som en räddande ängel imorse och hon är här än.)

David och Lina, alias Aporna, var här för någon vecka sedan (ja, räknat från idag, då jag faktiskt skriver inlägget) och det var god sushi, roliga spelomgångar och mys med barnen som kvällen ägnades åt:

Benjamin fick smaka sushiris och det var smaskens, tyckte han. Dock åker maten ut igen, han har inte ännu helt och fullt fattat hur han ska få den bakåt och nedåt.

  The Apes!

Tjohoo! Jag snubblade över ett nytt 30dagarstema hos Linda (www.lindaskriver.blogspot.com) och det lät roligt, så jag hakar på. Temat går ut på att man under de kommande 30 dagarna ska lägga ut "Dagens bild". Det låter skoj, och utmanande. Jag kommer att ha ett hästjobb med att gå igenom alla bilder på jakt efter dem jag vill ha, men hey, det är det värt.   

1:a bilden: Någon du umgås väldigt mycket med.
2:a bilden: En bild på dig själv.
3:e bilden: En bild på någon i din familj.
4:e bilden: En bild på en konstig tid i ditt liv.
5:e bilden: En gammal bild på dig själv.
6:e bilden: En bild på dig och en vän du inte varit med på länge.
7:e bilden: En bild som du aldrig lagt upp.
8:e bilden: En person som du saknar.
9:e bilden: Någon i din släkt.
10:e bilden: Någon du tycker är väldigt snäll.
11:e bilden: En person du kan berätta allt för.
12:e bilden: En bild på din vardag.
13:e bilden: Du och någon klasskompis.
14:e bilden: En bild som påminner dig om gamla tider.
15:e bilden: En person som du vill vara med.
16:e bilden: En bild på dig själv.
17:e bilden: En ovanlig bild.
18:e bilden: En bild på din fritid.
19:e bilden: En person som är snygg.
20:e bilden: En bild på dina närmaste.
21:e bilden: En person som alltid ställer upp för dig.
22:e bilden: En bild på en tid du saknar.
23:e bilden: En bild från i somras.
24:e bilden: En bild som gör dig glad.
25:e bilden: En person som alltid gör dig glad.
26:e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med.
27:e bilden: En bild som du alltid skrattar åt.
28:e bilden: En tokig bild.
29:e bilden: Den nyaste bilden på dig själv.
30:e bilden: Någon du aldrig kommer släppa taget om.

Så kom då äntligen dagen då jag fick tummen ur för att skriva sista inlägget på 30dagarstemat. Jag har klurat och klurat - vad för sista ögonblick skulle jag välja!? Det låter ju så definitivt, som om det handlade om döden. Och det hade jag kunnat skriva om. Jag hade kunnat skriva om när kära morfar gick bort, medan mormor satt intill och höll honom i handen. Hon kände hur livet rann ur honom och att det var något som han tyckte var bra, skönt. Morfar hade varit "på andra sidan" två gånger under sin korta men intensiva sjukdomstid (han hade en tumör på förlängda hjärnbalken, det var omöjligt att behandla) och han berättade att det var "tomt, ingenting, men skönt ändå". Jag väljer att fokusera på det positiva, att det var en skön känsla att få dö. Att det inte tomt efter livet på Jorden vill jag inte veta av, det går jag inte med på och det tror jag heller inte på.

Jag hade kunnat skriva om ögonblicket då mormor gick vidare, då jag och Marcus satt i en solig park i Zagreb och mådde bra. Jag kan ta upp den ångesten och det dåliga samvetet jag fick då jag hörde att jag hade haft det så bra medan min älskade mormor dog. Men jag har vänt på det. Jag är glad att jag mådde bra för jag tror döden för många människor innebär frid och lycka. Då man är redo är döden något bra. Mormor var redo.

Men jag väljer att skriva om idag. Idag är sista ögonblicket då jag skriver om detta 30dagarstema. Idag är en vanlig hemmadag för oss, men vi är ovanligt sjuka och hängiga här hemma. Ögoninflammatoner, kräkningar (dock inte magsjuka), rejäla förkylningar, feber och hosta som får det att låta som om lungorna ska lossna. Så har vi det här hemma just nu. Och jag hoppas, önskar och vill att det just nu, i detta sista ögonblick jag skriver om, vänder. Nu får det gå mot det bättre, mot friska tider, vår, värme och sol. Som jag längtar...

Skruttig Lycka

  Mina två små sjuklingar. Jag ömmar så för dem. Vi lever i pyjamas nästan hela dagarna här hemma för tillfället.

Jag funkar så himla knepigt. Dagen efter jag har gjort något roligt är jag så rastlös. Jag är på dåligt humör, vill hitta på roliga saker men vet inte vad jag vill. Melankolisk. Nedstämd.

Igår var vi och firade min storasysters dotter, Gabriella, som fyller 15 idag. Vilken alla-hjärtans-dag-present de fick där, för 15 år sedan!   

Lilla, fina Gabriella är inte så liten längre. 15 år är hon, stora damen, men fin, det är hon bannamej ännu! Hon är så varm och hjärtlig, mina barns kusin, och hon tar så bra hand om Lyckeli och Benjamin då de ses. Självklart åkte vi upp till Väne Ryr för då det bjöds in till kalas för att fira Gabbi och det var lika trevligt som alltid att hänga med mina syskon och alla deras.

Benjamin och mormor

Födelsedagsbarnet! GRATTIS, Gabriella!

Marängtårta med banan- och chokladfyllning. Min syrra är en superb konditor!

"Va e det HÄR för lattjo!?" undrade Benjamin där han hamnade framför akvariet.

Lyckeli har alltid så roligt med sin ett år äldre kusin Teodor. Jag läste någonstans i veckan att kusiner är livets första bästa vänner och det stämmer ofta, tycker jag.

Nu är det så kort att jag inser att jag måste klippa mig lite oftare än var fjärde månad.    Men det ska nog nog gå bra!