Fulla 34 veckor. Jag är alltså i v 35 nu, och det närmar sig med stormsteg. Jag känner bebisen hicka mest hela tiden, och det gjorde Lyckeli också de sista veckorna i magen. En mindre trevlig sak är att jag nu börjat samla vatten i kroppen. Det blir djupa gropar då jag trycker med fingrarna på ankeln och fötterna gör rejält ONT på kvällarna. Just nu sitter jag med dem i högläge och funderar på att plocka fram stödstrumporna det första jag gör imorgon. Lagom svettigt, men det kan vara värt det.

Jäjä, här är magen iaf:

Japp, nu har jag mina kära samlade hemma igen. Det är alltid lika gott, och nu är Marcus hemma resten av veckan, faktiskt ända tills nästa tisdag, då han går nästa jobbpass. Får vi fina dagar, som vi har idag, med sol och lycklig unge, då finns det inget att klaga på över huvud taget.   

Just det - idag gick jag in i v 35. Magbild kommer ikväll.

Ja, jag kan villigt erkänna att jag och Marcus är lite vridna ibland.   Vi garvar åt knäppa saker, kallar varandra knasiga grejer och beter oss lite... tja, tvivelaktigt, ibland. Men det är väl såna folk är mest, eller? Så därför är det inte konstigt att vi fick en dotter som är som folk är mest; lite galen, lite knasig, väldigt underbar och väldigt rolig.

Bildbevis:

Hon ligger och sjunger med en tomat i näven. Som sagt - som folk är mest.   

Marcus fattar. Han fattar att jag är mitt i värsta boandet, att jag städar och donar och förbereder för bebisens ankomst. Och jag älskar honom för att han, trots att han hatar att shoppa och dona hemma (städar gör han gärna, men att ändra inredning och annat är inte ngt för honom) så följde han glatt med till både Jysk, Rusta och Ikea igår för att inhandla diverse saker som stått på listan bra länge. Nu är vi på gång! Ett litet tag till med donande och pysslande, sedan är jag redo att föda.   

Marcus fixar ihop en låda för dynorna till utemöblerna i bakgrunden. Lyckeli kollar Makkapakka på teve.

Fin unge!

Ett av inköpen: lampor till fönstren i vardagsrummet. De drivs på solenergi, har paneler på ovansidan och lyser sedan tre timmar på kvällen då de har fått ladda. Super!

Vi har vissa kommunikationssvårigheter här hemma ibland. Om det beror på knäck i öronen eller ett idogt mumlande vet jag inte, men det ger upphov till en del skratt iaf. Till exempel:

Tina står och kikar i kylen och inser att vindruvorna går åt i rasande fart här hemma.

Tina: Marcus, har du inga gröna äpplen hemma?

Marcus: Jooo, va då då?

Tina: Du kanske kan ta ett sånt då och då, så behöver inte druvorna ta slut på en kväll.

Här ser Marcus MYCKET förvånad och en aning förnärmad ut.

Marcus: Vadå "ditt feta lamahuvud"!? Va det så snällt sagt?

Där står jag och blinkar förvånat innan jag får tummen ur och upprepar det jag sa. Då Marcus fattat att jag inte kallade honom ett fett lamahuvud så ser han väldigt lättad och mycket gladare ut.   

Ett annat exempel:

Tina: Borstade Lyckeli tänderna förut ikväll?

Marcus: Njaaa. Sådär. Jag fick ta lite men inte överallt.

Tina: Ja, du kan ju köra några varv i käften på henne imorgon bitti då.

Åter igen ser Marcus förvånad och ledsen ut.

Marcus: Ska jag hålla käften, säger du?

Ja, så funkar det alltså här hemma.   

Dagen fick en tidig start, redan tjugo över sex tyckte Lyckeli att vi skulle gå upp, så det fick bli så. Hon reser sig i sängen, pekar ut mot soffan och säger "DÄÄÄÄR!" och kommer man inte med då så hasar hon sig ner för soffan och knatar iväg på egen hand. Lika bra att hänga på, menar jag.

Efter diverse frukostpyssel och påklädning så tog vi oss ut till lekplatsen, där vi hann busa en del medan vi väntade på Linnéa och Felicia. Felicia har redan hunnit blir sex veckor gammal men då jag och Lyckeli har varit både förkylda och magsjuka det senaste har vi inte kunnat träffas förrän nu. OJ, va fin hon är, söta bebin! Tänk va små de är med... ofattbart. Lyckeli var måttligt förtjust i att jag höll bebisen, utan pekade ivrigt på vagnen och sa diktatoriskt "besss, DÄR!" och menade att bebisen hörde minsann inte hemma i LYCKELIS mammas knä, utan skulle vackert ligga packeterad i den där vagnen som den kom i.   Sedan kom grannkatten, så då fick hon annat att tänka på.

"HEJ, mamma! Jag ser dig där, genom springan."

Fina jackan hittade jag på "Lilla Du" i Mölndal igår, och kunde bara inte motstå den. Lyckeli blev härligt, vårigt hippie med den på!

Lyckeli brukar peka på dörren och säga "Dut!" (gå ut) med en gång på morgonen. Sedan får man slita med henne in vid lunch, för enligt henne kan man gott bo ute hela tiden.

L

Lilla Felicia, sex veckor gammal. Söt som socker!      

Har man busat hela förmiddagen, proppat magen full med lunch och sedan fått både napp och filt, ja då somnar man ganska lätt, oavsett var man råkar ligga:

Under bordet, till exempel.

Jag beställde följande till Lyckeli:

Alla bilder är tagna från MeandI´s hemsida.