Marcus jobbar sitt första pass sedan oktober nu, sedan han blev sjukskriven och allt det här hände. Han trodde det skulle vara jobbigt, han ställde in sig på att det skulle bli besvärligt att lyfta arbetsgivaren (han är personlig assistent åt en man i rullstol), att vara ifrån mig och Lyckeli, att komma in i jobbet och gemenskapen igen. Det var det inte. Jo - han säger att han sakar mig och Lyckeli mycket, men allt det andra går bra. Han skrev igår (sms) att det kändes som att han inte hade varit borta alls, och det var ju positivt, och att det nog lönar sig att gå och bära på en tiokilos bebisboll dagarna i ända, för han känner sig nästan starkare än innan sjukskrivningen. :-) Idag fick han iaf ledigt för att gå och röntgas på Sahlgrenska. Det är ju den där fläcken i lungan som de ska kolla upp närmare, för de vet inte vad det är för något.

Jag satt med Lyckeli i väntrummet utanför, för både jag och Marcus ville att vi skulle vara där allihop, och jag kikade runt på folket som satt där och väntade på röntgen. Det var ingen som såg ut att vara yngre än 50. Det var ju iofs en tröst att se, för barn och unga människor SKA inte drabbas av cancer. Det är hemskt när äldre drabbas av det med (och nu menar jag inte att de som är 51 är "äldre") men ni förstår mig nog... Det känns lite både och. Orättvist att Marcus skulle få cancer, men samtidigt har jag levt med det så länge nu att jag inte reflekterar så mycket över det i vardagen. Det är en del av allt, på något sätt. På något mystiskt sätt vänjer man sig vid det mesta. Det är ju nödvändigt att hitta något sätt att överleva på, om man nu befinner sig i en krissituation. Även barn i krigsdrabbade områden skrattar och leker. Jag och Marcus har talat mycket om att vi inte vill låta cancern dra ner oss, få livet att stå och vänta. Det känns viktigt att vara glad och göra det man vill, inte skjuta allt framför sig.

Vart ville jag komma... Jo - nu är röntgen gjord iaf och vi får vänta på svar, vilket kan dröja upp till två veckor. Men jag hoppas det kommer snabbare än så. Nu väntar en middagshungrig bebis.

 

Linda

6 maj 2009 15:46

Håller tummarna för att ni får svaret på röntgen snabbt och att det inte är något allvarligt! *kram*

http://lindaskriver.blogspot.com

 

Linnéa B

7 maj 2009 12:19

Vi med!

http://brohede.blogg.se

 

Tobbe

7 maj 2009 22:08

Håller verkligen tummarna för Marcus och er!! Ni är för bra för att drabbas mera av detta "monster". Kram från oss till er alla tre!

http://www.randomhero.net

 

catta

16 maj 2009 20:17

ååå så stark du e gums! så impad!


här går ja å klagar över små saker medan de finns folk so mdig o er familj som har svårare saker än oss!

pöös på er!

http://www.hotmom.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...