Idag, 23 maj 2009, ställde sig Lyckeli upp själv för första gången. :-) Turligt nog var både jag och Marcus hemma och närvarande så vi fick bevittna underverket. Man blir ju lite lätt fånig som förälder. En vän till mig - Elinor - berättade för ett tag sedan om när hennes dotter Amanda fick sin första tand. Hon hade ringt upp släkt och vänner och berättat den stora nyheten, och till slut hamnade hon hos Viktoria, en gemensam vän. Glatt berättade Elinor om tanden varav Viktoria säger "Så roligt! Vad ska ni göra i helgen då?" Elinor blev först lite ställd över hur Viktoria kunde lämna ämnet så snabbt och oberört, men sedan slog det henne att den nyhet som för henne var så stor och viktig nog inte betydde lika mycket för alla andra... Det har ju hänt förr, att ungar får tänder, men ändå blir man så uppspelt när ens EGEN unge för en bisse! Så känns det verkligen för mig varje gång Lyckeli gör ett nytt framsteg. Jag blir eld och lågor och skriver upp, tar kort och ringer och berättar. Man är ju lite fånigt stolt över sitt barn, men så SKA det vara, tycker jag! Hon är ju det finaste jag vet.

Står på egna ben.

Farfar kom förbi och hjälpte oss få upp en spegel i vardagsrummet. Lyckeli ville absolut hjälpa till att dra i plasten, fingra på spegeln och i allmänhet finnas till hands. Farfar är en storfavorit här hemma, nämligen, och var än han dyker upp får han ett stooort leende av Lyckan.

 Lyckeli hjälper farfar.

p.s Ursäkta bildkvaliteten. Lyckeli hade lekt med kameran och kommit åt någon mongoknapp så att alla bilder blev helt ljusa. Det var först idag som jag hittade var hon hade fingrat och kunde ställa tillabaka. d.s

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...