Mäh! Det här går ju inte! ETT favoritminne?! Näää... omöjligt. Det finns ju så många, speciellt då man har barn! Jag kan lätt plocka fram tusen fina minnen, ju. Och sedan har vi hela livet före barnen också. Som då jag och mormor plockade hallon i skogen utanför Hedekas, där de bodde. Mormor ibland i bara bh och trosor, med en liten plastpåse fäst i trosorna som en kängurupung. Härligt! Eller då jag och morfar filurade nere i källaren på deras hus, där han hade sin verkstad. Jag fick av honom lära mig svarva och det blev en fin ljusstake som jag fortfarande har här hemma. Jag minns då jag och min moster var på roadtrip; ställde ut hundar och tittade på kyrkor. Jag tycker själva byggnaderna är så underbara... vi besökte Sveriges äldsta kyrka, som låg i Herrestad och vi var i Heliga Birgittas gamla kloster utanför Vadstena, eller iaf i vad som finns kvar av det. Jag minns då jag och Maja var ute och red i skogen hemma en vinter på ardenners Elvina. OJ va det gick undan ibland! Ja, jag har MASSOR av fina minnen och om jag nu ska sålla bland dem så får det bli ett minne med var och en av mina älsklingar här hemma.

1. Jag och Marcus var på bröllopsresa på Höga Kusten, ovanför Örnsköldsvik. Vi skulle ut på tredagars ridtur men dagen före bodde vi på ett pensionat. Därifrån tog vi en promenad till en underbar sjö. Den var helt spegelblank och där satt vi länge. Nygifta, kära och helt bekymmersfria.

Så här såg vi sedan ut då vi var på långritt:

2. Jag står i köket och bakar. Lyckeli är nog fem, sex månader och hon sitter i sin köksstol. Plötsligt börjar ungen tokskratta och jag inser att det är mig och mitt bakande hon skrattar åt! Det värmde i hela kroppen att höra hennes underbara skratt, som självklart smittade av sig till oss, hennes föräldrar. Som tur var kunde Marcus filma och om ni kopierar in länken i ett nytt fönster så ska ni kunna se resultatet:

http://www.youtube.com/watch?v=Ydc_9ks825c

3. Benjamin är helt nyfödd och vi sitter på bb och bara njuter av honom, jag och Marcus. Den där känslan infinner sig igen... den man varit med om en gång förut som tvåbarnsförälder; den där varma, hisnande, lyckofyllda. Känslan av att man har lyckats, har fått lyckan att få ett sånt där litet under en gång till. Den känslan är obeskrivlig! Man borde kunna spara den på burk!

Så, det fick bli tre av mina favoritminnen. Varma, fina och mig väldigt kära allihop.

Jag våndades lite över det här igår. Jag vill inte skriva om min första kyss. Hur mycket jag än lämnat ut tidigare i bloggen, och än gör, så är det här ett ämne jag håller för mig själv.

Istället skriver jag om min och Marcus första kyss.   Det var mer av en puss, och det var första gången jag var hemma hos Marcus. Vi hade inte officiellt blivit tillsammans än och vi tog det väldigt varsamt. Men iaf - vi hade suttit och pratat och haft det bra, och nu skulle jag ta bussen hem. Precis innan jag hoppade på, då vi hade gett varandra en kram, så fick han en snabb puss på munnen.   Jag kan faktiskt ännu se det där enormt breda och härliga leendet som stod skrivet över hela hans ansikte då bussen rullade iväg med mig i. Han såg så otroligt glad ut och jag var helt fylld med fina känslor.

Det var den första. Men inte den sista! Han blev min, vi har varit tillsammans i nästan 6,5 år. Förlovade i drygt 5,5 år, gifta i knappt 3,5 år.

Min fina Marcus!