Med åldern kommer viljan. Och humöret. Så här arg blir man då man inte får ha sin mammas kamera:

Benjamin börjar testa hur vardagliga saker funkar allt mer. Ser han att vi gör något ska han göra detsamma. Han vill t.ex inte äta om han inte får göra det själv, med egan bestick. Jag får lov att hjälpa honom sätta de små omelettbitarna på gaffeln men sedan sköter han resten själv. Det är så roligt att se honom klura ut såna saker, och han blir så stolt då han har klarat något nytt! Igår var det premiär för att kamma mamma...

"Jag är redo! Give mi the mammahår!"

"Hm... ska vi se nu då. Lite där, och så lite där..."

"Tadaaaa!"         

Puh! Nu ärjag nog ikapp med bloggandet igen. Och tur det - för jag har MASSA att göra i veckan som nyss börjat. Det handlar om en överraskning, som jag lovar att ni får ta del av under nästa vecka. En riktigt skojig en - i alla fall tycker jag det.

Men jag måste ju få visa några kort som Gabbi tog på Lyckeli nu i dagarna. Haha! Min skruttunge - hon kan, hon!

Det är lycka att ha en familj. Personer som älskar en, som bryr sig om en och som man kan ödsla kärlek på. Barn är det finaste som finns! Speciellt mina och Marcus.  

Det känns ju inte länge sedan jag själv var en. En "sån där" - en tonåring. Haha - och VILKEN tonåring jag var!! Låt oss säga att jag nog inte var den enklaste att ha att göra med.

Min syrra har två "såna där". Tonåringar. Turligt nog är de inte alls som jag var, utan de är så rara och goa. Efter kalaset i lördag stannade den ena kvar. Gabbi bad om att få sova över och ingen blir gladare än vi då hon vill det. Då inkluderar jag barnen - för de älskar henne.

  Vi drog till lekplatsen som har kompisgunga. 

"Högje, högje!" gastade Lyckeli och fnittrade förtjust då hennes pappa tog i så han näsatn sprack. 

Änglahår. 

Ja, jag ska väl upplysa er läsare om att det följer bilder. Många bilder. Många, många bilder... men va fasen! Det var ju ett så bra kalas! Då vill man ju dokumentera, ju. Det är ju det jag har bloggen för mest - att dokumentera det som händer så den funkar som en slags dagbok över mitt liv, dem jag älskar och mina tankar kring det stora och lilla.

Som släkt. Det är bra med släkt. Jag har en så fin familj, och då menar jag både min lilla, egna familj och storfamiljen med mamma och syskon samt de som hör till Marcus. Moster Kristina ser jag också som familj, liksom mormor och morfar också räknades in till min familj. De stod mig så nära.

Ibland kan jag se lite morfar i Benjamin. Inte så mycket, för han är så himla lik Marcus och den sidan av släkten, men ibland så glimtar det till av en liten Villard i min son. Villard var morfars namn och det heter också Benjamin, i tredjenamn.

Men tillbaka till kalaset: i lördags var den stora dagen och vi hade inte kunnat önska oss ett bättre kalas. Solen strålade, alla var så glada och Benjamin sken som en liten stjärna hela dagen lång.

Presentöppning. 

Mer presentöppning. 

Moster Maja kom med KAKMONSTRET! Jag var nog den som var lyckligast över det.  

Farmor och farfar hade med sig en stoooor nallebjörn som Benjamin gav en stor puss på nosen. 

Min fina grabb! Den snygga bodyn fick han av sin kompis Joel i fredags.

Marcus valde meny, jag lagade, Marcus diskade. Fin uppdelning. Det blev pastarullar fyllda med tre sorters ost, rostad paprika och färsk spenat, en kall pastasallad med nötter, svamp, tomat och oliver, en linssallad med savojkåk, avocado och fetaost, melon, stor grönsallad, fyra sorters bröd och en ärtpesto.

  Benjamin smaskade på makaroner och melon. 

  Alla åt och var glada.   Lyckeli och Teo garvade läppen av sig under middagen. De hittade på efternamn till varandra och Lyckeli garvade åt både sina egna och Teos förslag.

Teo: Lyckeli Träd!

*hahahahahaha*

Lyckeli: Teo Hus!

*hahahahahaha*

Teo: Lyckeli Makaron!

*hahahahahaha*

Lyckeli: Teo Olsson!

*hahahahahahahahaa.....* skrattade Lyckeli och tyckte det var skitsköj. Men Teo HETER ju Teodor Olsson! Då garvade jag rätt gott, kan jag säga.  

Jag och Benjamin.

Dags för tårta! Benjamins hade två lager; ett undre med plättar varvat med mosad jordgubbe, och ett övre med en liten muffins med grädde mellan varven. Utanpå grädde och små hjärtan, samt jordgubbe.

Vi sjöng och skrålade och sedan hjälpte Lyckeli och kusin Teo Benjamin att blåsa ut ljuset. 

Han petade på tårtan... 

...och tyckte den var skitläskig! 

Efter lite övertalning vågade han peta lite till, men det var läskig andra gången också. 

Så pappa Marcus fick hämta ene gaffel att äta med. 

Då gick det bra!

  Stolta föräldrar till en drygt ett år gammal grabb. 

Vi andra fick ananaspaj med vaniljglass, kex, kanelbullar, vaniljbullar, muffins och godis.  Bananmuffins med grädde och jordgubbe.

Benjamin Bus med tant Lina.

Vädret var ju underbart! Vi satt ute hela dagen lång, och vi fick utan problem plats på vår lilla baksida.

Benjamin in sin fina, nya strass. Kakmonsretlinnet var från moster Maja och hennes Anders, och de snygga shortsen som syns på kortet nedan var från farbror David och tant Lina. Så fint!

TACK FÖR ETT NI KOM!!!

Har ni nån gång lyckats ta ett bra kort på 7 vuxna, 3 treåringar och 4 ettåringar? Där alla tittar mot kameran, ler och syns? Hahahahahahahaha! Nämen jag vet, det är ett omöjligt uppdrag. Men det är skoj att försöka!

Vi ville ju ha ett kort på alla som var med på Benjamins allra första barnkalas... Första försöket gick väl sådär:

Inte heller andra försöket lyckades helt: 

En tredje gång gick det iaf lite bättre; även om själva födelsedagsbarnet inte visar fejjan:

Och ja, jag har bloggat klart om hans barnkalas nu.   Men imorgon, då kommer det bilder från släktkalaset som ägde rum i lördags. Tjohoo! 

I fredags var det barnkalas i trollens residens. Det blev ett lyckat ståhej med sångstund, lek, bus och fika. Benjamin var så nöjd över att få vara i centrum, bli sjungen för och se hur syrran rev upp alla hans presenter.  

Fika a la mini. Jag hade bakat muffins i knäckformar, minikolakakor och små kanelbullar. Syster Teres hjälpte mig med biskvier i miniformat samt yttepyttemacarones. Macarones är det nya, heta, från Frankrike (där det varit poppis jättelänge) och även om det är för sött för min smak är de små bakelserna ljuvliga att skåda.

"Ja må han leeeeva, ja må han leeeva..."

  Fika-Freja!

  Benjamin mumsade vindruvor, för självklart fanns det icke-kak-alternativ också, för den som föredrar det. Melon och vindruvor. Våra barn får smaka kaka men de gillar frukt så vi brukar iaf grunda med det. 

    Min vän Linnéa med sin bedårande söta Felicia. 

Sångstund!