Jag skrev ju att Lyckeli hade feber och inte ville äta. Då Teres kom i fredags så upptäckte vi varför... hon hade små sår på hela insidan av överläppen, stackars barn. Vi åkte direkt till apoteket och köpte en kräm som lägger sig som ett plåster över såren och bara en halvtimma senare åt hon en rejäl portion makaroner. Stackarn, det har ju gjort jätteont i munnen på henne då hon har försökt äta.   

Det finns en slags sår som heter Afte. På hälsa.se kan man läsa följande:

Afte är smärtsamma munblåsor som sakta växer och sedan brister. Tillståndet är vanligt och var femte person uppskattas ha afte till och från. Vanligen varar besvären i en vecka.

Salvan vi köpte på Apoteket heter Aftamed. Den är både läkande och bedövande, och nu, efter tre dagars smörjning, är det nästan läkt i munnen på Lyckeli. Vi smorde före hon skulle äta och före hon lade sig och det räckte gott.

I helgen var jag på möhippa. En vän som heter Frida ska gifta sig med sin Fredrik i november och för att fira henne samlades ett helt gäng tjejer (tror vi var 16, varav jag kände 4 sedan innan) för att äta god mat, fäktas, bada, prova vin och choklad samt övernatta i ett hus i Halmstad.

Då Marcus jobbade helgen kom min storasyster Teres hit med sina barn Teodor och Gabriella för att ta hand om Lyckeli och Benjamin. Och det har gått så bra! Lyckeli och Teo leker så himla bra och Lyckeli hade haft så roligt igår att hon somnade halv sex, på soffan, efter allt bus och all lek. Söta ungen! Idag åkte Teres och hennes barn hem efter att vi ätit middag tillsammans och jag tackar så mycket för hjälpen!

Några kommentarer från helgen, vilka Teres har återberättat för mig:

Lite ledsen

Teres hade lagt upp fyra bullar (små gifflar) på en tallrik till Teo och Lyckeli. Hon stod inne på toaletten då Lyckeli kommer in och gråter.

Teres: Vad är det, Lyckeli?

Lyckeli: Ja e lite sessen!

Teres: Är du ledsen? Varför då?

Lyckeli: Ja få inte alla bullar!

Till saken hör att där står Lyckan, med en halväten bulle i munnen, en bulle i varje hand och grinar över att hon inte har någon mer hand att hålla den fjärde bullen i... Vilket öde!   

Fryser i ögonen

Teres och alla barn var ute och lekte i skogen. De hittar en död mus, och Teo blir fascinerad. Först utbrister han "Musen, du får inte leva med oss mer!" och sedan frågar han bekymrat: "Men, fryser inte musen i ögonen?" Musen låg där med öppna ögon och var stendöd, men Teos största bekymmer var att den skulle frysa... i ögonen!

Barn är fantastiska på att tänka utanför ramarna.   

Japp! Nu har det skett! Nu är håret borta och OJ va skönt det är. Först kommer här några före-bilder. Så här brukar jag se ut:

Helt okej ändå. Det är roligt att locka och sätta upp långt hår, man kan ju fixa en del med det. Men det är just det; att man måste fixa en del med det... varje gång jag har duschat "måste" jag först blåsa i mousse i det, sedan använda min volym-master i hela håret, närmast hårbotten. Det tar sin lilla tid och jag drar mig nästan för att duscha bara för att det är ett sånt jobb med håret.

Ja, så jag åkte till Götafrizzorna; ett ställe nära Korsvägen i Göteborg. Jag har alltid gått därifrån helnöjd, det är balla tjejer som jobbar där och jag får alltid så bra behandling. Efter två timmar i frisörstolen ser jag nu ut så här:

Känns som en bra frisyr som jag kan variera mycket. Jag känner mig fin!

Bebis börjar röra på sig oroligt. Får mat. Klockan är 05:22 då flaskan är tom och mamman ser fram emot minst en timmas sömn till, as usual. Bebis tycker det är dags att börja prata och le mot mamma. Mamma hyschar, lägger gosefilt intill litet ansikte och stoppar napp i liten mun. Nappen åker ut med ett "aooo" och ett smil. Mamman reser sig upp och vaggar bebis. Ser genom fönstret att någon går in i tvättstugan på gården intill. Nu? Det är ju natten! Ser fem minuter senare en människa på samma gård gå mot bilen. Jobb? Nu? Det är ju natten! Ser på klockan. 5:55. Okej då. Jobbet kan det vara. Men tvättstugan? Det verkar inte riktigt friskt...

Bebis pratar på. Mamman väcker pappan och ber honom försöka. Bebis smilar upp sig. Tio minuter senare ligger bebis mitt i sängen och smaskar gosefilt medan mamman och pappan, som för övrigt har fått trösta ledsen storasyster ett otal gånger under natten, ligger som två döa sillar på var sin sida om lycklig liten. Vad göra för att få uppmärksamhet? Jo, bebis bajsar. Mamma måste gå upp. Victory!

Benjamin. Mamin. Benji. Kräket. Kärt barn har många namn. Det sistnämnda kommer fram då och då när han har en extra kräkig dag. För kräkas, det kan han! Härom dagen kräktes han rakt i Marcus mun, och jag har knappt slutat skratta än. Hahahahaha! Det rann kräks i skägget och ... och... näää, FY va äckligt! Och väldigt roligt då man inte var med om det själv.   

Mamin är Lyckelis sätt att säga Benjamin och det har även jag och Marcus anammat. Lilla Mamin är en underbar unge. Han är nöjd, glad, lite kittlig och vill gärna vara med nära, precis där det händer grejer. När vi äter sitter han storögd i mitt knä och blänger på varenda rörelse vi gör, på maten på våra tallrikar, på glasen som vi dricker ur då och då. Det ska bli ytterst spännande att se hur han själv reagerar då han börjar med smakportioner.

Lyckeli feberyrade stora delar av natten och var varm som en kamin, så det var många uppvak då vi fick trösta, smeka på pannan och bara finnas där för henne. Nu på morgonen är febern borta, dock, och gladast för det är nog jag. Oj va det skär i mitt hjärta då mina barn har ont. Som då Lyckeli brännskadades för 18 månader sedan, då kändes det som att min hud smalt i samma takt som Lyckelis gjorde det. Jag inser ju att hon hade hundra gånger mer ont än jag, men det smärtar en mamma (och säkert lika mkt en pappa) då ens barn med panik i ögonen skriker rakt ut. Igår då min fina älskling låg i soffan, utslagen, så hade jag så hemskt gärna velat ta det från henne. Varenda förälder där ute hade nog känt samma sak.

Idag blir vi hemma för rekreation. Egentligen skulle vi fått besök av mina vänner med barn, men det får skjutas upp till nästa vecka. Istället ska jag försöka hitta kläder till lördagens äventyr...

... då satte godissuget in och olyckligtvis kom jag på att jag hade en påse lösgodis liggandes i bilen. Jag tog på Benji en mössa och knatade ut och inser nu, efter några minuters moffande, att middagen får bli snål idag. Har ätit 3/4 av dagens matranson om jag räknar points, som jag ju gör. Jaja. Det får bli soppa.

Lyckeli har feber, by the way. Stackars sötnosen vill då rakt inte ha mat till lunch utan fick en isglass för att få ner temperaturen, som då vi kollade låg på 38.8 grader. Sedan somnade hon i mitt knä i soffan, tittandes på när Madickens pappa jagas upp i ett träd av busiga tjurkalvar. Hoppas att hon vaknar piggare sedan.

Ja, till Linda, som jag skrivit om förr. Hennes stora dröm just nu är att få åka till New York innan hon blir för sjuk. Friskare kommer hon med all sannolikhet inte att bli, så hon har inte så mkt tid på sig om resan ska bli av. Det som hindrar är deras ekonomi... de har inte råd, så enkelt är det.

MEN! En vän till Linda startade en insamling och nu har de redan kommit upp i knappt 12000 kronor, på kort tid. MEN det behövs lite till om Linda och hennes man Lars ska kunna åka, några tusen till för att få hotellet betalt.

Kan du ge 100? Det gjorde jag. Här finns information:

http://ludmilla.se/2010/09/26/linda-till-new-york/