Jag tänkte uppdatera lite om vad som hände i måndags. Det var första gången som ALLA mina syskon träffades samtidigt, med familjer, och det blev ett härligt gäng kan jag lova. Alla av oss sju syskon är dock inte syskon med alla... jag ska reda ut härvan: Tobbe, Teres och jag är helsyskon. Sedan separerade mamma och pappa. Vi har ett halvsyskon på mammas sida; Maja. Vi har tre halvsyskon på pappas sida; Jennie, Christoffer och Sebastian. De tre sistnämnda är ju dock inte släkt med Maja, utan det är "bara" jag, Teres och Tobbe som är syskon med alla. Eftersom vi förlorade kontakten då pappa dog 1996, och först nu har fått upp den igen, har det inte funnits tillfälle då alla har kunnat träffats tidigare, men det tog vi igen nu! Vi var 19 stycken allt som allt, vilket blev ett rejält gäng!

Vi hade bestämt att vi skulle grilla och ha det bra hos Tobbe, men då vi kom det var det big surprise, och det var bara att packa oss in bilarna igen och dra iväg upp mot Bäckefors, till Dalslands Aktiviteter. Tobbe har jobbat där och gör det lite ännu, med deras hemsida bland annat) så han drog med oss ut i skogen med selar och annat få oss att testa två av de läbbigaste aktiviterna. Först ut var en som heter jättegungan. Man hissades upp i ett sele och sedan släppte man på en spärr, och så gungade man iväg. Jag kan gissa att det blev minst 15 meter mellan de två högsta punkterna i gunget, och det kändes rejält, kan jag säga! Sicken känsla! Dels själva suget i magen då man gungade ut över ett litet stup med en bäck längst ner på botten, men även känslan att man VÅGADE! Jag chickade lite först men sedan släppte jag ändå spärren och skrek som en idiot då jag gungade iväg. Kan starkt rekommendera den!

Sedan fick vi även prova på Europas längsta zip-bana. Man fick trava upp för ett berg, upp på en ställning, krypa i ett sele, hängas upp i en vajer och sedan vara det "bara" att springa rakt ut och åka i 60 km/h ner i en lång, upphuggen bana i skogen, 600 meter. SHIT POMFRITT va det var gött! Ojojoj... enligt säkra källor ska mitt skratt ha ekat högt i dalslandsskogarna, även om jag, mitt fån, trodde att de andra inte kunde höra det då det ju var en halv km bort. Men det kunde de!

Sedan fick vi mat. Grillat, frukt och chips hann vi få i oss innan vi packade in en sovande skruttbanan i hyrbilen och drog hemåt. Det tog ändå två timmar att köra tillbaka till Mölndal och vi var hemma runt halv två.

Tusen tack för en så bra dag, alla som var med! Det kan jag lätt göra igen. :-) Eller va säger ni - nästa gång tar vi en sexsdagars ridtur till Halden och tillbaka, va? ;-)

Lyckeli var nöjd med att tugga löv och plocka pinnar.

Här få ni en liten känsla av hur högt upp man var då man gungade i jättegungan.

Här är det jag som gungar, skitlycklig! (Fotograf: Tobias T Johansson)

Marcus körde en mer avslappnad stil och gungade i horisonellt läge. :-) Han är ju van både bungyjump- och fallskärmshoppare, så han tyckte detta var superkul, och var inte alls nervös, som en del andra var... typ alla andra! (Fotograf: Tobias T Johansson)

Här åker Teres iväg i zip-banan! (Fotograf: Tobias T Johansson)

Jag laddar i zip-banan, och Maja peppar mig. (Fotograf: Tobias T Johansson)

Och iväg kom jag! (Fotograf: Tobias T Johansson)

På kvällen var det gott med vattenmelon, tyckte Lyckeli.

Alla mina fina syskon! Från vänster till höger; Sebastian, Christoffer, Jennie, Maja, jag, Teres och Tobbe. Vi står i rätt åldersordning med, förutom att Maja egentligen då skulle stå mellan Jennie och Christoffer, då hon är en månad yngre än Jennie.

Det var prick ett år sedan jag låg med min nykläckta bebis på armen på bb. Ett år fullt av fina minnen har gått sedan jag blev så störtförälskad i den lilla krabat som jag haft i magen nästan nio månader. Att man kan älska en person så mycket är nästan obegripligt. Många säger att det går så fort, så fort, men jag får ärligt säga att det här året har känts som precis vad det har varit - ett år.

GRATTIS, ÄLSKADE LYCKELI! JAG OCH DIN PAPPA ÄLSKAR DIG SÅ MYCKET, SÅ MYCKET! Den här dagen var din och den har varit väldigt lyckad. Du har skrattat och busat med alla kusiner, matat Elias med omslagspapper och morbror Tobbe med grädde. Många skratt och mycket kärlek har det varit, och det är precis vad du är värd!

Ett år idag!

En egen tårta ska alla födelsedagsbarn ha. Denna bestod av plättar, sojagrädde, jordgubbar och banan. Fyller man ett år får man äta HELT själv och det var en rolig upplevelse.

Mumsigt!

Fina familjen.

När alla har åkt hem (förutom fantastiska farmor och farfar som stannade tills allt var städat och iordningställt igen) har man tid att kolla in alla nya leksaker, digga till dammsugaren och mata nya dockan som mormor kom med.

TACK, ALLA som kom idag. Ni gjorde Lyckelis första födelsedag till en jättebra dag! Tack för alla fina presenter som ni dessutom hade med er; det var jättefina saker ALLIHOP!

Idag sammanstrålade fyra syskon med respektive samt lilla mamma för att rida en tvåtimmars-tur på islandshästar på Skansen, utanför Väne-ryr. Det var en mysig tur i vacker natur, som sedan följdes av god mat, massa prat och choklad hemma hos Teres och Lars. Det här gör vi om snart! Tack för en kanonfin dag. :-)

Här är vi alla samlade. Jag ska försöka mig på att minnas alla hästnamn: Först Teres med Kol-någonting, sedan jag och Dögg, Anders och humelihum (har glömt namnet helt), Maja och Isbjorg (typ), Marcus med Haffe (han heter Halfior, tror jag, men jag kallade honom Halvfet), mamma med Hjalle, Tobbe med humelihum (fasen, har glömt det med) och Lars med en häst med något brudnamn, vad det nu var. Tja, minnes var ju sådär, men roligt var det!

Marcus och Haffe efter ritten.

Idag var det åter dags för Liseberg. Vi har börjat få in en viss rutin då vi är där: först Kaninernas hus, sedan en sväng förbi hjulen och vinna något (denna gång var det sandlådegrejer som hink och formar), en tur med Ponnykarusellen, mellanmål och sovning på hemvägen. Idag var det Sandra och Tilde som slog följe med oss, och det var lika kul som alltid att träffa dem.

Barnen i kaninernas stora gryta. :-)

Hur lycklig kan man bli av en stor, grön kanin? Tja - ungefär så här, va? :-) Lyckeli ä l s k a r att klappa, dra i och titta på kaninerna.

OH! Jag måste ju börja med att berätta att måndagen 13 juli tog Lyckeli sina första steg. :-D Hon tultade från pappa till mamma ute på gräset och hela hon sken av stolthet, och ni kan ju slå er i backen på att både jag och Marcus gjorde detsamma.

Vi ägnade större delen av onsdagens eftermiddag och hela kvällen åt att umgås med Mikael och Emma samt deras barn Linnéa och Moa. Lyckeli hade det jättekul med tjejerna, vi åt god mat och sedan slockade Lyckan i vagnen vid nio på kvällen. Hon sov gott några timmar innan vi alla tre gick hemåt och då vi kom hem var det bara att lägga över henne i sängen och hon sov vidare. Smidigt! Nästa gång vi träffar Mikael och Emma kanske de har fått sin tredje lilla knatte, som fortfarande ligger och gottar sig i magen på Emma. :-)

Moa och Linnéa hjälper Lyckeli köra bil. Två helt egna lekkompisar, det är inte illa alls, tycker Lyckan.

Full koncentration krävdes, för det gick undan i svängarna.

Mellanmål: gräslök.

Idag firar jag och Marcus vår andra bröllopsdag! Stora grejer, eller hur? :-) Det var väder då ungefär som idag, molnigt med lite sol på förmiddagen och sedan öppnade sig himlen alldeles efter ceremonin. Men det sägs ju bringa tur, och visst sjutton har vi ett alldeles underbart, fint och turligt äktenskap! En liten Lycka har kommit sedan dess och hon definierar ju hur bra jag och Marcus är tillsammans.

Jag bjuder på några bilder från den stora dagen för två år sedan, och sedan ska jag göra mig lite fin. Vi ska in till stora staden och äta gott och bara vara tillsammans. Lyckeliten får busa hos farmor och farfar under tiden.

Lilla blomman ska på plats.

Hela bröllopssällskapet på vigselplatsen; Dalaborgs slottsruin.

Så glada!

Min snälla mamma sydde min klänning, och jag har aldrig känt mig så vacker i hela mitt liv.

Nu är det tungt igen. Inte hela tiden men det kommer över mig, trots att jag faktiskt inte ännu har kunnat ta det till mig riktigt. Marcus lillebror opererade bort en tumör i fredags. Han fick reda på att det var en tumör bara dagen innan, och det var också då vi fick reda på att han hade en knöl över huvud taget. Själva operationen gick bra men nu är det bara att vänta, vänta och vänta på beskedet om det är en godartad eller - vilket inte får hända - en elakartad. Det går inte, det finns inte plats för en sådan här kamp igen i familjen. Ändå tar vi striden om vi måste, självklart, och det finns ingen annan utväg än att vi vinner den i så fall.

Jag vet inte om Marcus cancer och behandlingen för den gör att jag inte har plats i hjärtat att ta till mig det här, eller om det vi har gått igenom gör att jag kan ta det med något slags lugn. Något av det är det, för det känns... lugnt just. Inte lugnt på ett uppgivet sätt utan lugnt på ett tryggt sätt. Det är en känsla jag har - att det kommer att sluta väl. ELLER så har jag inte förstått. Jag vet inte... snart kanske jag får ordning på tankarna.

Då var vi tillbaka i Mölndal efter en vecka i Dalsland, på lantstället. :-) Det har varit en bra vecka och jag har sällan sett så mycket blåbär i skogarna. Så jag har plockat... och plockat... och plockat. Tre liter blev det till slut, varav två ligger i frysen nu. De första dagarna var det helt okej väder, men även då regnet öste ner i dagarna tre hade vi det bra inomhus med sällskapsspel och m y c k e t fika. Gott ska det vara då det är semester. :-) Det var dock inte bara Lyckeli som var  uttråkad tredje dagen av regnandet, så det passade bra att åka till Uddevalla för att först hälsa på mormor en sväng och sedan gå på dop. Lilla Tristan döptes i sin mammas föräldrahem, och det var ett jättefint dop. Jag tackade för mig genom att slita sönder deras toastol (jamen fråga mig inte hur jag lyckades...) innan jag och Lyckeli for upp till landet igen.

En trappa fattigare är dock landet. Det var dags att riva den gamla stentrappan då dörren den ledde till inte längre är i bruk. Stig hade att göra, men det gick till slut. :-) Lyckeli hjälpte glatt till, som ni ser nedan.

Idag är det inte många knop här hemma. Vi ska handla lite, fylla kyl och frys och sedan är det tvättning av allt sketet som man fick dra med sig hem. Resten av veckan är det fullt upp med bröllopsdagar (min och Marcus) mamma-barn-träff och besök av en en vän från Kroatien.

Lite bad blev det allt, tidigt under veckan.

Lyckeli får smaka på blåbären jag plockade, och farmor hjälper till.

Jag och Lyckeli busar på golvet.

Veronica och Tobias hade dop för sin son Tristan i lördags. Prästen heter Kurt Olsson och har även döpt Veronica och hennes syskon. Faddrar var Veronicas syskon; Therese och Johan.

Jag fick en helt egen liten vegantårta! Så himla söt. Och GOD var den med! :-D

Lyckeli tar på sig hjälm och greppar släggan. Ska trappan ner så ska den ner, och då kan farfar behöva lite hjälp.

Fikar gör man MYCKET på landet. Det hör liksom till. Här är Davids tjej Lina på kort för första gången i min blogg. :-D