Yes! Jag fixade 5 km på bandet idag på den fina tiden 30 minuter och 55 sekunder. Det kändes fint! Jag slog av på takten den sista kilometern, annars hade det blivit 30 blankt. Nu SKA jag klara målet på Vårruset, som är om knappt en vecka, att komma in under 35 minuter. Och så under 30 minuter då jag springer Blodomloppet 30 maj. Tjoflöjt!

Jag - springa 5 km? För ett halvår sedan hade jag garvat dig rakt i ansiktet om du sa det, men nu, nu verkar det som att Tina kan, ändå.  

Ska bara se när min kropp fattar att man ska TAPPA vikt av att springa, inte lägga på sig... 

Tand nummer tre och fyra börjar sticka fram på Benjamin. Lustigt, det var en morgon i helgen, på landet, då jag hade drömt att han fick tänder. Så kom jag ner till köket, stack fingret i hans num och kände efter. Och visst, två små spetsar kikade fram i överkäken. Han har de två i mitten där nere, och nu följer INTE de två i mitten där uppe utan de på sidan av dem. Kommer bli så sött, så.

Jag har haft tur i det att mina barn verkar inte känna så himla mycket av då de får tänder. Visst, lite kink och lite sämre aptit har de ju haft, men en del barn drabbas ju så himla mycket av jobbiga biverkningar, som feber, diarré, förlorad aptit osv.

Benjamin kan gå! Han tog tio steg på raken som mest idag, och flera gånger tog han fyra, fem iaf. Min fina kille! Det som gjorde att han till slut vågade låta foten förlora greppet om golvet var att jag höll fram den bärbara telefonen.    Min lilla, söta tekniknörd!

Jag filmade idag då han gick, ja, inte första gången men typ åttonde iaf, men jag måste installera programmet för att ladda över filmerna på datorn innan jag kan visa er. Hoppas jag hinner under de kommande dagarna.

Annars? Jag känner för att gräva ner mig, men bara jag fått organiserat områdets städdag på lördag så ska jag lägga många måsten på hyllan. Annars är jag rädd att det snart går utför här, och det får inte hända.

Efter två dagar hos mamma drog vi vidare till landet på fredagseftermiddagen. Det var första gången för i år, men jag hoppas verkligen att det blir många gånger fler innan sommaren är slut! Det är något speciellt med lantstället på den dalsländska slätten, där man kan sitta i lugn och ro och räkna vindkraftsnurrorna.

Först hittade barnen var sin rolig cykel från... typ stenåldern. Men vad gör det? Barnen uppskattar de här gamla skatterna jättemycket fast det saknas trampor och fast färgen flagnar. 

  Förstoringsglas hade vi med oss för att fördriva tiden i bilen på väg till landet.

  Fina farmorn med två av sina barbarn framför lusthuset, som duktiga farfarn har byggt med hjälp av sina bröder under det senaste året. Där inne får vi lätt plats hela högen då det ska ätas middag eller fikas. Jag lovar, vi testade. Flera gånger!

  Åkgräsklipparen måste testas.

      Likaså traktorn.

Benji satt mer säkert på flaket på den lilla cykeln, och han var så nöjd så. 

Jag hittade gungan, och där satt jag gott. 

  Ännu góare satt jag då jag fick en dotter i knät.   Hon kan konsten att njuta, hon...   Mys!

Även David och Lina kan konsten att njuta.   

I Uddevalla finns det en gård dit man är välkommen med sina barn för att leka, rida på ponnys, klappa får och kaniner och klättra på en halvt nedgrävd traktor utanför ladan. Jag minns Emaus från det att jag var liten själv, och nu är det dags för mig att gå dit med mina egna barn. En underbar känsla! Och va mysigt att det finns såna här ställen! Det borde finnas på fler ställen än det gör idag, så även "betongbarn" får chansen att se djur och lära sig umgås med dem på ett bra sätt. Nu menar jag inte att jag kallar mina barn "betongbarn", jag tycker vi ofta är ute i skogarna, klappar djur hemma hos vänner och bekanta och visar skillnaden på en grankotte och en alkotte, men det finns ju många barn som lever mer eller mindre hela uppväxten i höga husblock där det inte direkt vimlar av skog i närområdena. Och enligt mig är det inte... tja, så himla lajbans. Men jag är ju subjektiv, bonnjänta som jag själv är i grund och botten.  

Något av det bästa med Emausbesöket var att vi samkörde det med en träff med några av mina fina vänner. Vi är tio tjejer som gick i samma gymnasie (alla gick i samma klass utom jag, men jag umgicks med dem) och de som bor uppåt Uddevallahållet kom glatt rusandes till Emaus då jag och Veronica deklarerade att vi skulle åka dit. Vi är tre som fått barn 2010; jag (fast här ser jag ut som Marcus), Elinor (till vänster) som tidigare har en liten Amanda och som 2010 fick en Arvid och Johanna (till höger) som tidigare har en Whilliam och som nu fick en Victor. Förutom vi tre var det Veronica och hennes Tristan, samt Viktoria och hennes Hannes, som var med. Min fina syster, som är delägare i Einars konditori i Uddevalla, sponsrade oss med fika denna dag. Muffinskaka med kanderade pecannötter, chokladbollar, chokladbiskvier och dammsugare. Mums!

  Glad Tristan!   Gott, sa Lyckli.   En fika i gräset är svårslaget.

Efter fika får man ork att leka.

  Frans, en belgisk jätte-kanin, som faktiskt bodde hemma hos min syster förr i tiden men som efter upprepade rymningar fick flytta till Emaus-stallet. Benjamin tyckte han var rolig att klappa på.   Lyckeli tyckte om att klappa kanin också.

Benjamin Bus kollar in de små killingarna, som jag dessvärre inte fick något kort på.

Lyckeli och Elinors dotter Amanda är nästan jämngamla, det skiljer bara några månader mellan dem, och de hade väldigt roligt tillsammans.

Det fanns sadlar som var fastspända på stockar, där man kunde träna sig lite på balansen. Det fick sådär för Benjamin...

Sisådär, ja!  

  För tjejerna gick det lite lättare, och det var poppis med.

Min fina tjej! 

På väg till bilarna igen hittade barnen en stor lökhög som de genast började vältra sig i. Jag tror nästan det var den bästa stunden på hela Emaus-besöket.  

          Tack, alla som var med, för en fin dag! Det gör vi om snart igen, tycker jag.

I torsdags, 28 april, drog vi hem till min mamma i Uddevalla. Barnen älskar att kolla in fåren, leka med mormors stora Pippskepp och bara strosa runt. Käka lite sten och utforska skogen.

  Benji och mormor   Mata får tröttnar man aldrig på om man heter Lyckeli!   Vädret var fantastiskt skönt!   Närkontakt var lite läskigt, tyckte Benjamin. Han ville gärna titta, men inte gärna känna på fåren.   Visst drog de ändå, då man gick ifrån dem!  

Jag passade på, då vi hade lite barnvakt, att få med mig Marcus ut på en av mina löpruter. Hemma kan vi ju bara springa en i taget. Det var en otrolig hjälp att ha med sig Marcus ut, trots att det för hans del ju mer liknade en uppvärmning. Han är van att springa mellan 1 och 2 mil i stöten, han.

Jag tillhör inte dem som tycker det är fult att peka finger. Kanske är det min generation, eller så har jag bara inte hyfs nog.    Till Benjamins stora lycka har han nu insett att han kan kommunicera genom att peka. Lampan är mest favvo, den pekar han på så fort han får chansen. Men även andra saker pekar han på, utbrister "Öh" och väntar på att vi ska säga vad det är.

Vi har redan hunnit vara ute nästan två timmar idag, fast klockan inte ens är elva. Redan halv nio drog vi iväg mot första lekplatsen, hann därefter en sväng i skogen innan vi avslutae på en annan lekplats. Det är fantastiskt att få vara hemma båda två med barnen som vi är, jag och Marcus, och kunna njuta av den här tiden så som vi gör.

  Fina barn!

SSe noga hur mesiga mamman inte vågar åka rutschkana utan att hålla i sig.   Till mitt försvar måste jag säga att den är JÄTTELÅNG och har TVÅ stora gupp på mitten!

Men ner kom vi iaf, som tur var, i hela stycken.

Modiga Marcus behövde inte hålla i sig så han kunde ta båda barnen på en gång.

Gunga är skitskoj!

Jag tänkte på Linda då jag gick där med min familj. Linda, som längtade så efter sommaren igen, men som lämnade oss under en av de första, varma vårdagarna. Jag njuter, i vetskapen om att jag KAN njuta och har alla bra förutsättningar för att vara så lycklig man bara kan. Kärlek, relationer, familj, vänner... det är sånt livets rikedom mäts i.