Inatt sov Lyckeli riktigt gott. Hon har inte velat vare sig somna eller sova i sin egen säng sedan olyckan, utan hon har legat antingen på min arm eller mellan oss i dubbelsängen. På sjukhuset ville hon också sova intill mig. Men igår kväll då vi skulle lägga henne testade vi. Först var hon världens goaste fis som vägrade somna, hon pruttade med munnen och cyklade med de där små benen medan hon log med hela ansiktet då vi kom för att "banna" henne lite. "Banna" i det här fallet betyder att vi kom in, skrattade gott åt henne och berättade för henne att hon är den finaste ungen vi vet i heeeela världen. Kvällen kändes underbar på grund av hennes humör. Hon var som vanligt, lilla fisen! Det gav en lycklig mamma och en lycklig pappa med. När hon väl somnade (jag fick lägga mig med henne i vår säng så hon somnade på min arm) så lade jag över henne i spjälsängen och där sov hon gott ända till klockan sex imorse, med en matning klockan två. Då kom hon upp till oss och mornade sig en timma till.

Det gör så gott att se henne glad! Imorse fixade jag lite med bandaget på hakan och då grät hon, hjärtskärande, så jag skyndade mig allt vad jag kunde. Och direkt efter, då jag var klar, kom pingvinen fram och gjorde världen bra igen. De kan glömma så fort, de små liven, som tur är.