Lyckeli är riktigt rackarns enveten... precis som en viss annan person. *vissel, vissel* Om hon har bestämt sig för att hon inte vill sova, då somnar hon inte i första taget.

Min tur att lägga. Jag försöker först i hennes egen säng - som vanligt. Näpp. Tösabiten ska klättra upp längs spjälorna, ställa sig och "DADADA":a högt och ljudligt rakt i ansiktet på mor sin, allt detta med ett lyckligt flin på läpparna. Sedan utbyts detta flin mot ett "öööööhhhhh" och tydligt tjurande, då hon märker att mamma inte alls är med på bus-noterna och helt enkelt ignorerar varenda "DADADA" med en likgiltig min (i förhoppning om att skitungen ska fatta att sova-time inte är busa-time).

Mamma byter taktik. Hon tar med sig ovan nämnda skitunge till sin egen säng och försöker där somna skitungen på sin arm - vilket ofta funkar. Näpp. Skitungen börjar kränga. Mamma försöker milt hålla henne på mattan men nej - upp på knä ska man, för då kan man krypa vart man vill i heeela världen. Till exempel två krypsteg rakt fram, där man med ett rejält swung skallar mamman, mitt i prick. Mamman gryr medan skitungen flinar igen. Efter en liten sekund verkar skitungen fatta att det inte är en rolig lek, och vad tror ni hon gör då? Från sittposition, i vilket hon hamnade av bara farten efter skallningen, då hon liksom studsade tillbaka, tar hon åter två krypsteg framåt, droppar nappen med ett tydligt "floff" och ger mamma en rejäl, slemmig men underbar smällkyss mitt på munnen. Inte bara en gång, utan två! Nu är det inte någon skitunge längre, utan framför mamman sitter Lilla Lyckan och ler hela vägen upp till öronen. Hur underbar får man var egentligen?

Jag kan här tillägga att efter mycket stånkande och pustande får pappan ta över, och efter en stund tassar han förbi köket, där mamman sitter, med en sovandes Lycka i händerna. De är ju för underbara, de där två; min lilla men fantastiskt bästaste familj!

Jo, visst har hon fått envisheten från mig, minsann. Bara det att den verkar vara ännu värre än i mamma-formatet. Min egen pappa sa en gång att min envishet skulle ta mig långt. Tänk då bara på Lyckeli... hon kommer att kunna ta sig precis dit hon vill. :-)

Mor och dotter. Enveten och envetnast (?!) :-)

Idag var det bröllop! Linnéa, en god vän till mig, och hennes Nicklas, gifte sig vid Råda Säteri utanför Mölnlycke. Solen sprack upp ur molntäcket lagom till vigseln och med det glittrande vattnet i bakgrunden och ett fantastiskt fint brudpar kunde det inte bli vackrare. Då solisten tog upp tonerna till "Miraklet" av DiLeva lipade jag som en galning. Den låten sjöng min bror och hans dotter på mitt och Marcus bröllop och den betyder så oerhört mycket för mig. Att Linnéa och Nicklas valde den till sitt bröllop också måste vara ett mycket gott tecken på att ett lyckligt äktenskap väntar. :-)

Deras söner Oscar och Alfonso var väldigt söta i sina hattar och då Alfonso på eget måfå jazzade loss till en av psalmerna kunde många i publiken inte hålla sig för skratt. Det var ett mycket lyckat bröllop. Många skratt, stor värme och väldigt... väldigt... väldigt mycket så som just Linnéa och Nicklas var menade att ha sitt bröllop. En personlig prägel, helt enkelt.

Efter vigseln väntade en middag för närmaste familjen och nästa helg är det stor fest för alla vänner. Jag längtar redan. :-)

Fina familjen Svedjenäs. Alfonso står framför Nicklas och Oscar intill Linnéa.

Riskastning :-)

Jag och Kattis, som tillhör mitt "Dingle-gäng". Det är genom Kattis jag från början träffade Linnéa, och sedan dess är jag och Linnéa väldigt nära vänner. P.s Kolla hur onaturligt stort mitt huvud ser ut i jmf med Kattis! Hahahaha! d.s