...att TÄNK om Lyckeli verkligen TRODDE att vi skulle "väga och äta" Mamin, som hon sa, då vi skulle till bvc för ett tag sedan för att väga och m ä t a honom? TÄNK! Fy va hemskt.

Eller... potato number two. Denna gång gjorde jag den betydligt mer fast, med lite olja och en skvätt sojagrädde. MUMS, sa Benjamin och var extra glad då Lyckeli matade honom. Den där dryga teskeden jag lade upp tog slut i ett nafs och han verkade fatta grejen.

I tisdags var Lyckeli hos sin arbetsterapeut Ylva för sista gången.   Nu är det läkt så pass bra att Lyckeli inte längre behöver ha plåster över ärren, vi ska bara smörja och se till att ha ordentligt med solskyddskräm där på sommaren. Det känns underbart!

Jag fick ett kort så ni kan se då barnen badade härom dagen. Ni kan ju passa på att se hur otroligt lycklig lillfjanten Benji är då Lyckeli sjunger och plaskar för honom.

Här ser ni hur fint det har läkt. Det är lite tjockare på ena sidan, den sidan av bröstkorgens mitt som är mot kameran har läkt jättefint.  Den andra kommer troligen att blekna mer allt eftersom. På magen har hon fortfarande vita områden och vi vet inte om de kommer att försvinna eller om de finns kvar för alltid, men vi är ändå så otroligt glada att älskade ungen har läkt så fint som hon har gjort.

Lycklig lillfjant!

Smaka på syrrans finger. Gott!

Lyckeli brukar på kvällen titta ut genom fönstret och säga "Nu natten! Fåva sen." för att liksom konstatera att det snart är dags att gå till sängs. Idag ändrades dock rutinen något då Lyckeli efter en glutt ut genom fönstret säger: "Apa där!". Sedan kom apan in. Den klättrade upp på hennes rygg och hon fick säga till den på skarpen: "Gå från, gå från!" innan den klättrade ner igen.

Fantasi? YES! Och det är så jävla underbart att lyssna på henne.