Vi bestämde hastigt och lustigt i söndags kväll för att dra till Uddevalla på måndag morgon. Min mamma bor där, och dörrarna står alltid öppna för oss. Så vi packade in alla barn, vagn och resesäng och drog iväg. Då vi ätit lunch hos mamma och lagt Benjamin i vagnen för att sova middag drog jag och Marcus med Lyckeli till Einars café som ligger i Uddevalla centrum. Min syster är delägare i det ceféet och Lyckeli har länge pratat om att hon vill åka dit och "se Tejes baka alla bullar" så det klart hon skulle få det. Och det blev dubbelt upp - hon fick baka EGNA bullar också!

  Först ska degen kavlas ut.

  Och så ska smeten på.

Smet är gott.  

   Lyckan fick ha bagaremössa "fö de ska man ha" och Teres, Anders och Ermin tog så himla bra hand om henne, visade henne och pushade på.

  Dags att rulla ihop degen. Moster Teres hjälper till. 

  Sådärja!

  Lagom stora bitar ska det vara.

Och så såg Ermin till att Lyckan fick "de roliga formarna" med mönster. 

   Ut på plåten ska de, bullarna!

Medan bullarna jäste fick Lyckan göra marsipanfigurer. Hon trodde det var lera så hon smakade inte alls, men sedan fick vi hem marsipanen i en påse och när hon väl förstod att det var "godis" så var hon själaglad. 

Så var det dags att få socker på bullarna. 

Mycket socker ska det vara, tycker Lyckeli. 

Sedan skulle bullarna vara i ugnen och sedan svalna, och under tiden kan man ju passa på att hjälpa moster Teres att doppa chokladbiskvier i choklad. 

       Klart man ska smaka också.

  "Det häj va jojit!" tyckte Lyckan.  

Det färdiga resultatet!

Stolt  bagare som sedan fick hem två två stora påsar med egenbakade bullar.

     Mamma fick smaka.

  Pappa med.

  Lyckeli hade väldigt roligt, och vi kommer garanterat fråga om vi får komma igen och låta henne praktisera lite på Einars café.

Oj, vilken vecka det har varit... det har minst sagt varit blandat av positiva och negativa ting och den mest omvälvande händelsen är ju Lindas bortgång, självklart. Bisarrt, är det.

Jag har varit på en föreläsning av Mikael Andersson, som har skrivit "Armlös, benlös men inte hopplös" (han är född utan ben och utan armar), vi har firat Tristans tvåårsdag två ggr och Lyckeli har firat sin kusin Amanda på ett mycket lyckat barnkalas. Hela fredagen spenderade jag och barnen på Fotö tillsammans med mycket goda vänner och, jag glömde, i måndags var jag på möte med min bokklubb. Mycket. Och rubbat att döden huserar där, mitt bland föreläsningar och kalas. "Sånt är livet" säger man. Men jag undrar om man någonsin kan acceptera, helt förstå eller vänja sig vid det - att livet faktiskt slutar i ett ögonblick. Det där ögonblicket sker hela tiden och då och då befinner man sig obehagligt nära. Så har det känts för mig den här veckan.

Busungen Tristan, vår charmiga grannpojk, som dessutom är son till min allra bästa vän Veronica, fyllde två år 31 mars. Självklart ville vi vara med och fira honom några dagar senare då det blev kalas!

  Jag och Benjamin står i kö till... till... GLASSEN! Mums!

  Lyckan tyckte också att glassen var god.

  Födelsedagsbarnet som får sitta i sin mammas knä då vi sjunger "ja må han leva" i kör.

GRATTIS, TRISTAN!

Jag har börjat jogga. Lufsa, skrutta fram i lilla slingan här uppe i Balltorp. Den är 1.5 km lång. Mitt mål är att kunna jogga 5 km i början av maj, för i slutet av samma månad ska jag vara med i något som heter Blodomloppet, och då vill jag gärna hålla en takt på 9-10 km i timmen. Inte görsnabbt på något sätt, men det är mitt lilla mål. Nu orkar jag 1.5 km i 9 km/h men jag ska öka succesivt. Hittills har det varit seeegt att ta sig ut. Veronica berättade att man ska ut tio ggr, sedan är man över den magiska gränsen då det känns roligt. Jag längtar!

Jag har fina vänner. Två av dem jag umgås mest med heter Sandra och Annika. Det har ni knappast kunnat undgå om ni har kikat in i bloggen förr, för vi hänger titt som tätt och en stor anledning till det är att vi alla tre har barn födda 2008 och 2010. Barnen leker så bra och vi har alltid massa saker att prata om. Ibland är det bara vi mammor och barn som träffas, ibland är det hela familjerna med papporna också. 30 mars var det dags att åka ut till Fotö. Det var länge sedan vi var hemma hos Annika då vintervädret i skärgården inte lockar oss andra, bekväma fastlandsbor, något vidare. Och sedan har Annika och Mikael hållit på att renovera hemma länge, och då är det ju lite halvbökigt att ta emot besök i allt damm. Men nu var vi alltså där, fick se bygget som kommit lite mer än halvvägs och rasta barnen med varandra några timmar. Jag har en känsla av att vi kommer att hänga betydligt mycket mer på Fotö nu under sommarhalvåret än under vinterhalvåret som har varit.  

  Benjamin skulle absolut känna på Joels tänder.

  Alla barn äter plättar! Och så slank Sandra in på kortet med. 

   Bus-Freja!

TACK FÖR EN FIN DAG!

Man tror inte att den ska göra det. Man tycker inte att den ska göra det. Men världen snurra på, fast någon precis har slutat andas, knappt kallnat, fortfarande omges av nära, kära, anhöriga och sörjande.

Jag upplevde det då pappa dog. Då morfar dog. Då mormor dog. Jag har upplevt det fler gånger än jag önskar jag hade behövt. Igår fick jag uppleva det igen, då Linda dog. Världen snurrade på, fast den borde ha stannat, tagit ett djupt andetag, hållit andan och låtit allt stanna för en stund. För dem som finns kvar är det just så  -världen har stannat. Att morgontidningen kommer i lådan dagen efter, att hundarna måste ut och rastas och att telefonförsäljare ringer och erbjuder en prenumeration på strumpor, det känns så otroligt overkligt och surrealistiskt. Men så är det. Världen snurrar på. För Lindas nära också. För hennes man. För hennes föräldrar. För hennes barn.

Hennes barn. De två minsta är ungefär lika gamla som mina två barn. Det gör det hela så hjärtesnörpande för mig. Jag är så nära att det gör ont. Ont att ens föreställa mig de tankar som Linda har fått gå igenom de sista 16 månaderna, då hon har vetat vad hon har att kämpa emot. Hon har varit fullt medveten om vad hon skulle komma att behöva lämna. Det är nog varje mammas mardröm.

Men hennes barn har många som älskar dem. Som bryr sig om, som ser. Det tröstar mig, och får mig att inse att en familj, den är inte blodsbunden alltid. En familj - den innefattar precis så många man vill att den ska innefatta. Och en familj, det önskar jag att alla fick ha.

Då jag skrev mitt förra inlägg hade Linda redan somnat in, omgiven av sina närmaste, utan plågor. Men i mig gör det ont. Väldigt ont. Ondast gör det då jag tänker på hennes barn som nu har förlorat sin fina mamma. Tack och lov hann Linda göra klart sina fotoböcker till pojkarna. Tack och lov har de två yngsta en pappa, mormor, morfar, släktingar och vänner till Linda som kan berätta om henne, låta dem lära känna sin mamma på det sättet. Tack och lov har Lindas stora son - Adam - ännu många omkring sig som kan ha hand om honom, som kan hjälpa honom vårda alla de minnen han har av sin mamma.

Linda, fina Linda. Som du har berört. Som du har kämpat. Sov gott, Linda.

Då vi var och hälsade på hos Linda september 2010. Linda hade redan då varit sjuk i cancer nästan ett år.

Vad gör man då man bara väntar på att dö? Då man vet att det inte finns någon återvändo, inget val, fast man så gärna vill stanna kvar i livet här och nu, där man har sina barn, sin man och sina älskade vänner och släktingar? Hur når man acceptansen, förståelsen för att det som kommer måste komma? Det är så svårt att ens försöka sätta sig in i det Linda upplever just nu, i slutet av sitt liv.

www.lindaskriver.blogspot.com

Hon är en sann kämpe och en ängel redan på Jorden.