Ja, brorsan fyllde alltså 40 bast idag. Det kan man inte tro! Mat lagar han iaf som en gud, och jag åt nog för två, men så är jag mätt och glad ännu, fast det gått fyra timmar sedan vi åt.

Hade jag bara haft en fungerande kamera som inte var inne på lagning så hade jag kunnat visa fanstastiska bilder från dagen. Vi var hemma hos min mamma några timmar innan vi åkte till brorsan på kalas och solen sken och värmde så man kunde tro det var juli istället för april. Lyckeli strosade runt i kortärmat och matade fåren, klättrade på vedhögen och klättrade i berget framför huset. Benji sov gott utomhus med bara en lite filt över sig, den där åkpåsen fick vi ju gömma kvar i bilens bagage för annars hade han väl smält bort i en liten pöl. Han är "rolig", min son, som satt och gnölade och klagade heeela nästan femton mil långa vägen hem, men sedan somnade just då vi svängde in på vår gata här hemma. Men!? Om det nu gick bra att somna kunde han väl gjort det långt tidigare, han var ju trött som skam och bilresan hade kunnat bli mycket mer behaglig utan det där kinket. Men nu sover båda barnen gott i sina sängar och jag lovar att jag snart gör detsamma...

JO! Jag ska importera en grusväg och lägga i en fin slinga här hemma, för GUD va skönt det var att klämma tre km hemma hos mamma på deras lilla grusväg ut till "stora vägen" (the one med the asfalt).

Imorse, ungefär halv sju, kom det en ny liten kusin till världen. Marcus bror blev tvåbarnsfar då Amandas lillasyster (!?!?) tittade ut. I princip alla hade tippat att det skulle bli en grabb på 3.5 kg ungefär, men ut kom en liiiiten tjej på inte ens 2.9 kg och förvånade oss. Men glada är vi! Och förväntansfulla är vi över att snart få se den här nya, lilla livet som så vitt jag vet inte fått något namn ännu. Det kommer.  

Och så ska vi på ettårskalas, för igår fyllde fina Freja ett helt år. HIPP, HIPP HURRA för henne! 

Sedan 14 mars har jag inte ätit godis. Alls. Jag slog vad med mina vänner, och jag har lyckats hålla vadet också, trots några rejält frestande stunder. Imorgon är sista godisfria dagen som kryter ihop säcken, och på torsdag ska jag smaka den där ljuvliga chokladbiten som ligger och väntar på mig i kylen. Mmm... längtar! Jag funderar på att ta en månad helt utan fika, alltså kakor, tårta, kex och sånt. För det har jag fått äta i lagom mängder under godisfria månaden. Men å andra sidan kan det vänta tills efter påsken, tycker jag.   

Att det idag har varit en faaaantastisk dag har nog inte undgått någon i Göteborgsområdet. Ojojoj, va livet lever då man kan sitta i solen på baksidan och njuta en stund. Va skönt det är att känna att vårjackan är lite för varm då man är ett snabbt ärende i centrum. Och va gott det är att höra barn leka på gården, cykla rassla mot gruset och känna att någon granne startat grillen inför middagen. Aaaaah, jag ska njuta av varenda liten solstråle nu, oavsett om jag känner den värma i nacken eller om jag ser den genom fönstret då jag sitter inne och kollar Pippi Långstrump med barnen på kvällen.

Lyckeli håller mig sällskap då jag äter min lunch ute i solen.

JIdag, hörrni, idag var jag ute och joggade och jag lyckades lägga till en km till den gamla rundan, så nu kom jag upp i 2.7 km. OJ, tänker ni, inte mer? OJ, säger jag, va bra jag är!   Vänta ni bara, jag kommer snart upp till fem km och då kommer jag nog pösa över av stolthet. 

Efter joggingturen var det skönt att slå sig ner i gräset med barnen. Marcus tumme kom med på bilden också...

Fina Benjamin och fina Marcus. Där ser ni vår lägenhet i bakgrunden med.

Underbara ungar!

Lyckeliten som är på väg att bli stor

Fy bubblan, säger jag. Tack och lov säger jag också, för att jag inte har fått en så allvarlig variant av skiten. Jag kräks inte ens. Men jag är nära, hela tiden. Och så är jag yr och snurrig, orkeslös och hängig. Nä, det var inte det bästa som kunde hända, då vi skulle fira fina Linas trettioårsdag, som var igår, idag.

Fint väder är det iaf. Och jag ska faktiskt masa mig ut för att sätta mig på baksidan, där solen gassar och det är lä, och njuta av stillheten en stund. Jag har ett tack och lov till - Tack och lov att Marcus är hemma så jag vet att barnen blir väl omhändertagna!

Det är lätt att hitta på fina epitet till dem man älskar så mkt som man älskar sina barn, eller hur? Jag kan komma på hundrafemton miljoner positiva ord som beskriver mina barn, även om jag i vissa stunder även kan komma på några adjektiv med gnällig klang också.    En del stunder har de rent av varit billiga, men ingen, ingen kan säga att jag inte älskar mina barn! De är så fina. Kolla här bara, kolla min son:

Ta fram den där kärleken ni känner för era barn lite då och då i livet - även då ni inte just hänger med barnen. Ta fram den och låt andra få känna det där varma, alltså behandla andra med den kärlek ni känner för era barn. Då ska ni se att vi snart kan få en värld utan krig och slagsmål. Det ni!

Få se om jag kan blogga ikapp lite.    Då min dator beter sig som en r*v sitter jag vid Marcus gamla, sega dator. Det tar en evighet att ladda upp korten på bloggen så jag hann inte skriva om allt igår kväll.

Då vi var hos mamma ville Lyckeli mata mormors får. Det är bland det roligaste hon vet, sötrumpen. Dessutom kom fina kusin Teo och lekte med henne under kvällen, och då är allting ju dubbelt så roligt.

  Torrt bröd är smaskens, tycker fåren.

  Jag och fina Benjamin.

Kusinerna hjälper mormor stapla ved. 

  "Däj ä det bommoj, momo." Och det var det ju - fina krokusar.

  Benjamin käkar på en äpplebit. Svårt att hålla då man har vantar, så Marcus får rycka in och hjälpa till.

Teo tyckte Lyckelis bullar vad goda. Han åt tre...   

  Busungar! 

jag kommer i den! Tjohoo! Och den sitter BRA med! Inte tight någonstans. Nu är det snart fyra år sedan jag och Marcus gifte oss och jag kände mig som världens finaste i min klänning som jag och mamma designat tillsammans och mamma sytt på egen hand.