Det hände något för några månader sedan här hemma som jag och Marcus ofta talar om. Det var ett tillfälle av skräck, förvirring och surrealism. Benjamin skrämde livet ur oss, kan man säga.

Vi satt hemma på kvällen och slötittade lite på teve alla fyra, det var säkert något barnprogram som visades. Benjamin satt i Marcus knä, vänd mot honom och lekte med något, vi hade inte full koll på vad. Men så började jag prata lite med honom, ni vet sådär fånigt som man pratar med sina små. "Vad gör du, Benji Boy? Busunge, vad har du i munnen? Äter du på något?" och så sträckte jag fram handen mot honom för att se vad han hade i munnen. Då ser jag hur tungan liksom buktar ut i mungipan, skitkonstigt. Den kommer fram mellan läpparna och den ser ser helt svullen och tjock ut! Jag fattar ingenting och jag ser hur även Marcus bara glor på vårt barn som framför våra ögon råkar ut för något fruktansvärt. Tungan kommer längre och längre ut, och sedan FALLER DEN AV! Den ramlar ner på golvet och jag lovar, jag hinner tänka tusen tankar, alla lika rubbade. De starkaste var ju "Men gud, han DÖR!" medan Marcus i efterhand erkände att han tänkte "En mutation!". I en sekund var jag liverädd, skräckslagen och handfallen. Sedan pruttar Benjamin med munnen och jag ser att det är en sån där minimorot som ligger på golvet, en sån man köper i en liten påse, tvättad och ätklar. Barnen hade ätit på såna tidigare under dagen då vi åkte bil.

Mitt hjärta stannade där för en stund. Jag trodde min barn tappade sin tunga! Marcus trodde han muterade. Sedan kunde vi inte sluta garva åt eländet. Benjamin var skitnöjd över att få vår uppmärksamhet på det sättet och vi återkommer ofta till den där stunden då vi talar om att man inte vill att något ska hända ens barn. Man vill ju framför allt inte att tungan ska ramla av.   

Nu fick det vara nog med vila från träningen. Jag stod iofs emot att åka till gymet, jag kom bara halvvägs dit men fick stanna bilen, känna efter i kroppen och sedan vända. Det tog emot, gick inte, hela kroppen bara skrek NEEEJ! Så jag och Marcus gick och förtidsröstade och sedan lekte vi på lekplatsen med barnen en lång stund.

Men så mötte jag Veronica (utanför soprummet, sexy, va?) och hon berättade att hon skulle ut under kvällen. Jag frågade om jag kunde hänga på och då blev det 5 km spring och sedan 700 meter powerwalk på det. Jag kan säga att vi nog hittade världens seeeeegaste backe, den kan omöjligt ha varit kortare än 800 meter och tempot under den backen sänkte ju tiden på hela rundan rejält. Men skit samma. Bra träning för benen.   Det är iaf underbart att ha sin bästa vän så nära, så vi kan ut och träna tillsammans när det inte krockar med jobb, barnläggningar och annat. 

När jag ser tillbaka lite i bloggen märker jag att det blivit väldigt mycket träning. Alltså att jag skrivit mkt om träning. Ojdå... det trodde jag inte att det skulle bli, men hey, det har blivit en del av mitt liv den senaste tiden. Och jag gillar´t!

Jag verkligen älskar vädret. Solen, den blåa himlen, de fria dagarna då vi skrotar runt på lekplatser och sakta går hemåt för att laga lunch, ta med en fika ut på baksidan eller bara slappna av framför lite Nalle Puh mellan solstunderna. Vi försöker göra det bästa av situationen trots att vi är rejält förkylda, jag och barnen, (Marcus har klarat sig än så länge) och idag har det varit en riktigt fin dag.Bilderna här nedan är ifrån gårdagen.

Lyckeli fick ta några kort med kameran också, och här är resultatet:

Hemma väntade den här godingen, som medan jag och Lyckeli var ute hade sovit middag och hängt lite med sin pappa:

Snorig och lite glansig i ögonen, men glad de flesta stunder ändå.

Benjamin har förresten lärt sig två ord! 9 maj kom båda två, först ett mycket koncentrerat "b...b...b...app" då han visade mig sin napp på morgonen och sedan ett viskande "paaa-paaa" med ett stor, medföljande léende då han insåg att han hade lyckats.   

Hon är så vacker så det gör ont i mig! Hur kan lilla jag få så fina barn?!

Mitt allra första lopp! Jag hade som mål att klara mig under 35 minuter men kom, mycket stolt, i mål på 28 minuter och 45 sekunder. YEY! Jag är så stolt! Och det bästa är att jag HADE nog kunnat kapa en minut om inte så många tanter hade GÅTT i de första startgrupperna, vilket man absolut inte får. Och sedan tror jag även att jag hade kunnat kapa en minut om jag hade pressat mig liiiite till. Nästa lopp är Blodomloppet 30 maj. Då ska jag klara fem km under 30 minuter! Idag blev 5km-tiden dryga 30 minuter, då banan "bara" var 4.6 km.

Nästan lite fånigt stolt...   

Nästan varje söndag äter vi middag hos Marcus föräldrar, a.k.a "de gamle". Det är alltid trevligt och barnen gillar att hänga med sina farföräldrar. Igår var vi till och med där innan de gamle själva kom hem, för att ockupera deras pool och altan i sommarvärmen.

Mina glada grabbar!

Japp. Jag trodde som många av er har sagt till mig för att peppa - att jag nog bygger muskler nu och därmed står stilla i vikten. Men så berättade Ermin, en bagare på syrrans cafe, a.k.a gjädjedödaren, att om man inte är bodybuilder och käkar massa proteinpulver, så går man upp typ 0.5 kg muskler OM ÅRET om man tränar på bra. OM ÅRET?! Men... jag har ju gått upp två kg muskler på typ en månad... Eller har jag inte det då? Men va FAAN! *suckar*

Jaja. Jag brukar påstå  att en vikt inte är mer än en siffra och det får jag ju stå för när det gäller mig själv också.   

Benjamin har fått ett sjujävla humör! Då han inte får som han vill så skriker han, spänner ögonen i en med ögonbrynen helt ihopkorvade, han bankar med sina små nävar och hela kroppen blir så frukstrerad att han spänner sig bakåt, som en ostbåge. Fy bubblan vad han blir förbannad, och man riktigt ser frustrationen i hans blick. Och en snart ettårig person stöter på MÅNGA situationer i vardagen då han inte kan bestämma själv som han vill, jag lovar!

Det är bra med humör. En unge som är hälften mig och hälften Marcus kan omöjligt INTE ha humör, tror jag! Både jag och han var nog ganska... tja, besvärliga, som yngre. Envisa som åsnor dessutom. Men som pappa sa - ensvishet kommer man långt på!