Vi missade ju babysimmet i torsdags då både jag och Lyckeli var, och är fortfarande, sjuka. Men det tog vi igen här hemma ikväll! Vatten hela vägen upp, i med "plaskPuh" (bad-boken), bebis och mamma, och sedan plaska på. Lyckeli var helnöjd, och blev riktigt sur då det var dags att gå upp. Men hennes små russintår var nog tacksamma över att få komma i en pyjamas istället. :-)

Marcus strålbehandling har börjat nu. Igår var första gången, och den tog lite extra lång tid då de skulle fixa med inställningar. Marcus sa att själva strålningen inte kändes något men att det var väldigt jobbigt att ligga i samma ställning i 35 minuter. Han fick inte röra sig alls. Eftersom han hade armen stilla så lång tid efter operationen så började axeln värka och det är den som gör strålningsställningen så obekväm. Kommande strålningar ska inte ta lika lång tid och förhoppningsvis slipper han få så ont i axeln då.

Idag är min älskling ute och roar sig. Det var läääänge sedan han träffade kompisarna men ikväll har några av dem strålat samman för att gå på after work. Marcus fick bestämma ställe och det blev Lassassino, som ligger på Andra Långgatan. De har bra mat, både vegansk sådan och icke-vegansk. Jag hoppas att han får en riktigt rolig utekväll!

Jag och Lyckeli roas oss med att hosta tills vi tappar andan... Inte lika skoj. Men vi slipper häcka här helt själva, för ikväll kommer Lyckelis farföräldrar och tar hand lite om oss. Jag ser fram emot att få lägga mig och vila någon timma. Om jag ställer fram några kanelbullar och lite kaffe - kommer jag undan med det då?

Just nu sover Lilla Hjärtat - och jag hoppas av hela mitt hjärta att hennes feber har gått ner tills hon vaknar igen. Vi är så trötta på att vara sjuka nu! *host, host* Nä, nu te. Liggande i soffan. (Inte teet, utan jag.) Hoppas ni andra slipper den här jäkla förkylningsmaratonen som vi har råkat ut för! Men jag ska inte klaga - två dagar slapp jag ju den. De två dagar jag istället hade vinterkräksjukan...

Det finns två personer som jag älskar lite extra mycket. Lite mer speciellt. Lite mer överväldigande. Min fina Marcus och min om möjligt ännu finare Lyckeli.

Det är BAJS med förkylningar!!! Tredje på raken har drabbat oss idag. Lyckeli hostar och jag har något segt i hela hjärnan som gör att jag inte kan tänka mer än två ord på raken. Nu får det vara slut på bacillerna!!

Klart slut.

Japp, idag var jag och Marcus iväg på jazzklubb. Nu tycker vi väl båda att experimentell jazz mest låter som trumpetonani, men ska det vara så ska det vara. Nefertiti heter klubben vi gick till, och det var ändå rätt trevligt att klä upp sig lite. Jag mindes faktiskt hur man sminkar sig med, vilket jag har tvivlat på att jag skulle göra... Iväg bar det och Lilla Lyckan blev kvar hemma med farfar.

Det var lite skojsan att kika på vilka gästerna var på klubben. Mest var det ju vanliga, svettiga, dödliga människor, i likhet med mig och Marcus. Men jag såg ändå både Lasse Brandeby och Sven Wolter på var sin stol.

Det räckte med två sms hem under kvällen för att lugna mammahjärtat, men det bästa med kvällen var nog ändå att få sätta sig i bilen och åka hem igen. Svårt att förklara den där starka, muppiga längtan man heeeela tiden känner efter sitt barn. Ni som har egna barn förstår nog vilken jag talar om... :-) Hemma sov dottern lugnt i vaggan och hennes farfar rapporterade med ett leende om kvällen. De hade läst böcker, kikat på en handduk en stund, ätit gröt och blåst trumpet. (Ja, det är Lyckeli som har den lilla (o)vanan att då hon ätit klart trumpeta i nappflaskan.) Bra hade de haft det iaf - vilket jag inte betvivlat att de skulle ha. Lyckeli är bra förtjust i sin farfar. Tack, snälla Stig, för hjälpen ikväll!

Och tack alla ni som har lämnat så snälla kommentarer om min nya frisyr! De värmde, varenda en. :-)  

Ja, så var det slitna och skabbiga håret borta, äntligen. :-) Det blev ett besök hos Götefrizzorna i Göteborg. Jag kan verkligen rekommendera det stället, jag har ALDRIG gått därifrån något annat än jättenöjd.

Så; håll till godo. Före- och efterbilder. Kommentera gärna hur fin jag har blivit! ;-)

ps. En ny baddräkt blev det med, så att jag slipper ha gravidbaddräkten på babysimmet framöver. ds

Lyckliga bebin har haft sin, av kusinen lånade, hoppgunga bra länge nu. Men inte fattar hon hur man hoppar för det. :-) Nu tränar vi inte sådär jätteofta, men då vi sätter henne i gungan tycker hon om att se hur pappa fånar sig framför henne. Han försöker att föregå med gott exempel, nämligen, och hoppar som en tok samtidigt som han kommer med glada tillrop till sin dotter. Underbara Marcus kämpar sig svettig i försöken att få Lyckeli att fatta att hon måste BÖJA på benen för att få till studset. Lyckeli svarar genom att le stort och spänna de där knubbiga benen ännu mer i rena lyckospasmer. Sötnosen. :-)

Nappen har tre funktioner.

1) Sovagott-hjälpmedel

2) Tröst

3) Leksak

När nappen har funktion som nummer tre är det skitskoj att kolla på Lyckeli. Den här nappen kan vändas, vridas, snurras, slickas på, blåsas på, grejas med osv. En liten trevlig rit bebin har är att vända den bak och fram en stund, och suga på baksidan, innan hon bestämmer sig för att vända den rätt. Hon verkar tycka själva nappen är bra att hålla i. :-) Kolla in minen då hon får syn på nappen på bordet!! Haha...

Lyckeli vill dricka vatten. Ofta. Inte för att hon är törstig utan för att det är så HIMLA skoj att dricka själv ur flaskan. Eller... försöka dricka får man nog säga. För inte får hon i sig något. ;-) Men hon är bra rar då hon försöker!

Idag har vi bara tagit det lugnt. Jag känner mig återställd efter magsjukan men den känslan kom helt först under eftermiddagen. Under förmiddagen var jag fortfarande rätt medtagen.

Jag pratade med en vän ikväll och vi kom in på Marcus strålning lite. Hur länge den kommer att pågå och när den börjar. Det är ju snart han ska strålas för första gången. Det är jättesvårt att fatta fortfarande. Med jul och nyår emellan operationen och nu så känns det så avlägset. Cancer. Jag får nästan påminna mig själv om att det är MARCUS det gäller, och inte någon annan. Det känns betydligt bättre nu än för några veckor sedan, men jag undrar hur det kommer att kännas då strålningen startar. Kommer jag att känna lättnad över att slutbehandlingen är igång? Eller kommer jag att bli rädd och ledsen på grund av att det åter känns så nära och verkligt? Jag vet inte, men det ger sig. Den 29/1 ska han till Jubileumskliniken för första gången.

Imorgon ryker mitt hår, kära vänner. Japp! Nästan allt, har jag tänkt mig. Jag vill ha kvar längderna framtill men bak ska det bli kort, kort, om det nu blir som jag vill. Det ska faktiskt bli skönt att bli av med allt det slitna, men samtidigt är det ju lite av separationsångest. :-) Jaja, hur jag VILL ha det har jag klart för mig. Resultatet kanske blir något helt annat. Jag återkommer om det imorgon.