Igår kväll gick jag runt och stökade näck här hemma innan läggdags. Ni vet hur det är - man hänger in några kläder i garderoben, plockar ut lite disk som står utspridd till köket, försöker få mattorna i hallen att ligga som de ska (mission impossible!) samtidigt som man borstar tänderna. Resultatet blir naturligtvis att man drägglar tandkrämsskum överallt  och torkar upp det (läs: smetar ut det) med sockan. Ja, jag var näck förutom sockarna då. Den enda kombination som är fulare är ju sockar och topp. Endast. Iaf, jag strosade runt här och grejade, och hamnde till slut i klädkammaren. Där ligger det alltid kläder i drivor så jag blev kvar några minuter. Böjer mig framåt och plockar upp några skitiga sockar och hör någon utbrista med mycket förtjust röst: "It´s an ass!" FY FAAN va rädd jag blev! Marcus satt ju i soffan och kollade på tv! Trodde jag, ja... Nädå, han stod där i dörröppningen och sken som en sol medan jag försökte få mitt skenande hjärta att komma till en puls någonstans under 200. Vi kanske skulle börja ha träskor här inne, så det hörs när någon närmar sig...? ;-)

Idag var det Marcus tur att ta morgonmatningen så klockan sju, när Lyckeli var vaken och redo att gå upp, blev jag ensam kvar i sängen. Jag sov gott någon timma till och när jag till slut fick upp ändan ur sängen så möttes jag av en ganska rar syn. :-) Marcus hade klätt på Lyckeli sina egna gamla bebiskläder. "Men de var de enda kläderna i den storleken som hon inte har haft på sig! Man måste ju passa på, ju." försvarade han sig med. Hihi, hon var ju ändå rätt söt, även om tröjan var i det förgstarkaste laget för min del. Brallan, däremot, är HET!