Idag läste jag om ett par som förlorade sin son i vecka 20. Han dog i magen och nu ska hon föda fram honom död. Usch... Sedan jag blev mamma har jag så svårt att läsa om sådant. Det händer ju trots allt, även om jag sticker huvudet i sanden och inte vill låtsas om det. Jag förstår inte hur man kan överleva att ens barn dör... Men samtidigt så måste man ju. En av Marcus vänner och hans fru förlorade sin son. Josef dog i cancer bara några veckor innan han skulle fylla tre år. Det är så tragiskt att jag inte kan sätta ord på det. Josefs mamma bloggar om sin sorg på:

www.brohede.blogg.se

De har nu två underbart fina småsyskon till Josef, och livet går uppenbart vidare. Men sorgen får de bära med sig varje dag. När jag får såna här tankar slås jag av hur lyckligt lottad jag är. Jag har en fantastisk man och en underbar dotter, som mår bra! Jag har INGENTING att klaga på i hela världen! Många glömmer bort det fina som finns, och oroar sig alldeles för mycket över pengar, vädret, skolan, jobbet, disken osv. Det gör ju jag med. Jag vet att jag inte direkt är den första som skriver det, men alla borde verkligen stanna upp och fundera på vad som är viktigt. På riktigt, alltså. Inte sådär "åh, jag bara måste ha de där stövlarna-" eller "vinner inte Blåvitt allsvenskan i år, så...."- vikigt, utan det som är viktigt på riktigt.

Min fina familj, gud va jag älskar er!