Klockan ett var vi inne för att få Lyckelis sår omlagda på sjukhuset. Det var den vanliga proceduren: vänta en stund, ge lugnande och sedan vänta en liten stund till. Hon blev alltmer groggy och sedan skulle bandagen klippas bort. Självklart tycker hon inte om det och hon har ju protesterat rätt bestämt de andra gångerna med. Men idag var det hemskt att behöva göra så mot henne. Hon grät, skrek "mamma", tittade på Marcus med hela ögonen fulla med tårar och hade uppenbarligen ont. Jag led. Hela jag led. Marcus höll henne och han var ju märkbart tagen också, men han sjöng för Lyckeli och försökte distrahera henne med leksaker medan sköterskorna lade om såren. Tidigare har det varit sköterskor som lyssnat på oss och till slut lyckats lägga förband som suttit bra. Hon idag var inte alls lika bra, tycker jag. Hon var mer barsk, även om hon var väldigt snäll mot Lyckeli. Förbanden blev klumpigt omlagda på hakan och till slut fick jag nog; jag tog tejpen och satte på den själv. Det blev inte bra men Lyckeli var iaf inte lika ledsen då jag grejade med henne som när sköterskan gjorde det. Jag har taggarna utåt just nu, det är inte alls säkert att jag hade haft något emot den här sköterskan om det inte hade varit så att det var MIN dotter, MIN bebis som låg där och grät förtvivlat.

Vi har fått en tid för nedsövning imorgon. Det är död vävnad kvar som måste tas bort och det är bäst att Lyckeli får sova medan de gör det. Jag tycker det låter så otäckt, att de ska skrapa bort huden på  min Lyckans bröst. Jag hoppas att de tar tillfället i akt och lägger ett riktigt bra bandage sedan, så att det sitter bra på hakan. Det är där det är mest jobbigt att få det att sitta fast ordentligt. Det är en jättejobbig känsla att de ska söva mitt fina troll, att jag inte ska få vara med då de grejar med henne. Jag längtar tills det är överstökat.

Efter omläggningen fick Lyckeli sova hemma hos farmor och farfar, där Marcus stannade medan jag gick till jobbet för att ordna med kommande lektioner. Jag kommer ju att vara borta ett tag. Mina elever var jättesöta och förstående. En där lite kaxiga ytan som 18åringar kan ha försvann med en gång och jag fick en stor kram då jag kom.

På vägen hem mötte jag Samuel; en barndomsvän till Marcus. Jag har skrivit om det förut, att Samuel och hans fru Linnéa förlorade sin förstfödda son Josef i cancer för några år sedan. Samuel och jag talade en stund om Lyckeli. Han hade hört om det via Marcus föräldrar. Det är jobbigt att prata om det, jag börjar lätt gråta och jag känner mig så tom inuti. Men samtidigt var det skönt att få lite perspektiv på det hela. Min Lyckeli har brännskadats, hon ska sövas och få den döda huden bortskrapad. Om ett år kanske det inte syns något alls av det hela. Samuels och Linnéas son finns inte hos dem längre. Han gått vidare, och de får leva med saknaden varje dag. Det behöver inte jag göra. Jag är tacksam över det, så evigt tacksam. De sista dagarna har jag nämligen haft svårt att få rätt proportioner på det hela. Beskedet om Marcus cancer ligger så nära att ibland får jag påminna mig själv om att det inte är cancer Lyckeli har.

 

Maja

25 mars 2009 21:22

Massa kramar..
jag gråter när jag läser, förstår ju hur ont det gör i mammakroppen. Man lider ju bara de är ledsna och jag kan aldrig sätta mig in i hur ont det gör i dig och helt ärligt så hopas jag att jag aldrig ska behöva utstå det.
Du är stark Tina, ja du med Markus, jag vet inte om jag hade haft samma styrka men kanske kom det med dom här mamma-cellerna man fick så fort vårt lilla barn lades på vårt bröst den där dagen i juli förra året.
En massa styrkekramar! /Maja

http://rundvandring.blogspot.com

 

Socka

26 mars 2009 00:01

Det är ju självklart att taggarna är utåt! Det är de djuriska beskyddarinstinkterna som sätter i. Tänker på er och extra mycket imorgon. Kramar

http://www.socka.blogg.se

 

Kvack

26 mars 2009 14:59

Tänker på er en massa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...