Idag sken solen in genom köksfönstret. Då Lyckeli vill vara där mamman är, och mamman var i köket, fick vi lösa hela solgrejen med en hatt. :-) Lyckeli tyckte det var jättekul och log med hela ansiktet då hatten kom på. Mamman och pappan tyckte det var minst lika roligt, gapskrattade och plockade fram kameran. Visst är hon söt, vår lilla skatt?

Lyckeli sitter ofta i sin gåstol. Där finns en TUTA som man kan skalla, så att den låter. Annars kan man dräggla ner den fullständigt och sedan skrika på den. ;-) Det är kul det med. En av de bästa sakerna med gåstolen, enligt Lyckeli, är ju att man når massa roliga saker som tidigare har varit utom räckhåll. Nu kan hon helt på egen hand ta sig fram till spisen, och dra ner handduken som hänger över ugnshandtaget. Skitskoj! Och hon kan komma fram till hoppgungan som hänger i dörrkarmen in till rummet, så att hon kan smaska lite på den i godan ro. Ypperlig underhållning. :-) Men... det bästa utav allt är nästan att då pappa ligger i soffan och ser på teve, så når man hans fötter, och dem kan man TUGGA PÅ!! Mums, tycker Lyckeli. Smått urk, tycker mamma. Kittligt, tycker pappa.

Apropå Lyckelis pappa så går det framåt med strålningen. Han har bara fyra gånger kvar nu. Huden har börjat spricka lite just över ärret, då den är så tunn, så nu ser det ut som ett litet brännsår med en skorpa över. Ungefär som om han ömsade skinn. Men han har fått en bra salva att smörja på och övningar från sjukgymnasten så att huden ska kunna sträckas ut på ett bra sätt. Det ska bli så skönt nästa helg då strålbehandlingen är över! En milstolpe, känns det som. Vi har beställt en vistelse på Asia Spa i Varberg 12-13 mars, för bara mig och Marcus, för att fira det litegranna. :-) Lyckeli får stanna hemma och underhålla sin farmor och farfar, som snällt och gärna ställer upp som barnvakt över natten. Jag ser sååå mycket fram emot den spa-vistelsen, och att vi kan lägga cancerbehandlingen bakom oss.

Idag var Veronica här och hälsade på. I v 36, på väg in i 37, är magen sååå fin!! Man riktigt längtar tillbaka efter att känna de där sparkarna från bebin inifrån. Men Veronica vill minsann ha ut ungen nu, hon är redigt trött på det. Och så SKA det ju vara! :-)

Tack för en trevlig dag, Veronica! Det gör vi om snart igen, tycker jag.