Det känns som om jag går bakåt i tiden mer och mer i varje inlägg... men så är det ju då man har en del att skriva ikapp.

I fredags var Julia här med sina föräldrar Maja och Jonas. Lyckeli fick två fina kryapådig-presenter. Eller tre, egentligen. Ett paket med en punchrulle och en liten prisesstårta, båda gjorda av duktiga Maja. Och ett annat paket med en rolig bok i, som Lyckeli genast ville läsa. Tack, Julia, för de fina presenterna! Punchrullen är totalt neddrägglad... Precis som det ska vara, alltså. :-)

MItt i allt det här med Lyckeli har vi ändå varit på bröllop, jag och Marcus. Johanna, en vän till mig sedan gymnasiet, och hennes Tony vigdes i Ljungs kyrka, Ljungskile. Vi stannade inte hela kvällen (det är lite jobbigt att åka ifrån Lyckeli just nu, mycket mer för mig och Marcus skull än för hennes skull, då hon hade det jättebra med farmor och farfar medan vi var borta) men vi hade det jättetrevligt den tid vi var där. Vigseln var otroligt fin, bruden var vacker som en stjärna och och vädret kunde inte ha varit bättre.

Johanna och Tony - må ni leva lyckliga i alla era dagar! Tack för att vi fick vara med på er stora dag.

Idag åkte vi in till Drottning Silvias barnsjukhus för att Lyckeli skulle genomgå hudtransplantationen. Vi kom dit vid halv tio och väntade till strax efter elva, då läkaren kom och pratade med oss. Vi hade då fått besked om att op inte skulle bli förrän efter lunch, så det var lite tungt. Lyckeli var ju hungrig då hon hade fastat sedan klockan 6 imorse. Men läkaren blev glatt överraskad över hur bra det hade läkt, och efter att noga ha kikat och funderat så kom hon fram till att det inte var nödvändigt med en transplantation i nuläget. Det hade läkt så fint och det är ett så litet område som fortfarande är skadat på djupet att det inte behöver bli ett värre ärr om vi inte lägger på ny hud än om vi gör det. Och då vill vi ju helst att Lyckeli slipper genomgå den operationen! Lyckeli fick bada och de lade en liten, liten bit bandage på den djupa skadan och sedan fick vi åka hem igen. Lite snopna men väldigt glada och väldigt lättade. Nu är det besök på onsdag igen, för att se att det fortfarande ser ut att läka på egen hand och sedan är det bara läkningstiden kvar! Ojoj... det är omtumlande, allt det här! Från skadan till allt det ovissa, från beslut till beslut och all väntan. Men nu, nu känns det faktiskt som om det kommer att ordna upp sig bra. Nu ser det ljust ut. Och med den vetskapen kom idag den stora tröttheten. Jag är som knockad i huvudet, tankar bara snurrar men samtidigt är jag ju glad. Nästan som en fylla. :-)