Det finaste jag vet:

Idag var jag och hälsade på Veronica, Tobbe och Tristan. Tre veckor är han nu, lilla sötnosen, och charmig till tusen. Det var skönt att komma iväg och träffa Veronica lite, hon är så hemma för mig. Tack för sällskapet och för att jag fick sitta och snusa på Tristan hur mycket jag ville!

Idag har det varit en ganska tung dag för min del. Jag har så många tankar som snurrar, och det är tunga sådana. Jag gråter mycket, men försöker verkligen att tänka på annat, att le, att vara glad och inte grubbla. Men tankarna vägrar släppa.

Jag läste för någon dag sedan om lilla Victor, bara två år gammal, som gick bort i cancer. Det berörde mig djupt. Jag sörjer honom, fast jag aldrig träffat honom. Jag sörjer för hans föräldrars skull, för att de inte fick ha honom kvar hos sig. Och jag blandar in de där tankarna och känslorna i min egen vardag, utan att riktigt kunna hålla isär det. Jag skrev för ett tag sedan om att jag då vi låg inne med Lyckeli på sjukhuset blandade ihop hennes olycka med Marcus cancer, och fick påminna mig själv om att Lyckeli inte skulle dö. Det där kommer igen nu, jag blandar ihop det jag läste om Victor med den där lilla fläcken de såg på i Marcus lunga igår. Jag får ibland för mig att Lyckeli OCH Marcus kan dö, fast de båda kommer att stanna hos mig. Det har jag bestämt och alla som känner mig vet ju att jag alltid har rätt, eller hur...?

Det känns tung idag, som sagt, men jag försöker tänka på hur mkt fint som händer i mitt liv med, för det händer massa fint, hela dagarna! Igår stod Marcus med Lyckeli på toa och bytte blöja och tog på pyjamas. Jag halvskriker "Glöm inte att smörja henne!" till honom och han svarar ynkligt tillbaka: "Va sa du om smör-Jennie...?" :-) Och idag, då han satt och läste för Lyckeli medan han med ena ögat kollade lite på teve, hörde jag honom inifrån köket: "Vaaaar är den blanka brandbilen? Vaaaar är flygplanet? Veeeem vet mest?" Hahahahaaa! Ni kan ju gissa vilket teveprogram som började just då.