Lyckliga bebin har haft sin, av kusinen lånade, hoppgunga bra länge nu. Men inte fattar hon hur man hoppar för det. :-) Nu tränar vi inte sådär jätteofta, men då vi sätter henne i gungan tycker hon om att se hur pappa fånar sig framför henne. Han försöker att föregå med gott exempel, nämligen, och hoppar som en tok samtidigt som han kommer med glada tillrop till sin dotter. Underbara Marcus kämpar sig svettig i försöken att få Lyckeli att fatta att hon måste BÖJA på benen för att få till studset. Lyckeli svarar genom att le stort och spänna de där knubbiga benen ännu mer i rena lyckospasmer. Sötnosen. :-)

Nappen har tre funktioner.

1) Sovagott-hjälpmedel

2) Tröst

3) Leksak

När nappen har funktion som nummer tre är det skitskoj att kolla på Lyckeli. Den här nappen kan vändas, vridas, snurras, slickas på, blåsas på, grejas med osv. En liten trevlig rit bebin har är att vända den bak och fram en stund, och suga på baksidan, innan hon bestämmer sig för att vända den rätt. Hon verkar tycka själva nappen är bra att hålla i. :-) Kolla in minen då hon får syn på nappen på bordet!! Haha...

Lyckeli vill dricka vatten. Ofta. Inte för att hon är törstig utan för att det är så HIMLA skoj att dricka själv ur flaskan. Eller... försöka dricka får man nog säga. För inte får hon i sig något. ;-) Men hon är bra rar då hon försöker!

Idag har vi bara tagit det lugnt. Jag känner mig återställd efter magsjukan men den känslan kom helt först under eftermiddagen. Under förmiddagen var jag fortfarande rätt medtagen.

Jag pratade med en vän ikväll och vi kom in på Marcus strålning lite. Hur länge den kommer att pågå och när den börjar. Det är ju snart han ska strålas för första gången. Det är jättesvårt att fatta fortfarande. Med jul och nyår emellan operationen och nu så känns det så avlägset. Cancer. Jag får nästan påminna mig själv om att det är MARCUS det gäller, och inte någon annan. Det känns betydligt bättre nu än för några veckor sedan, men jag undrar hur det kommer att kännas då strålningen startar. Kommer jag att känna lättnad över att slutbehandlingen är igång? Eller kommer jag att bli rädd och ledsen på grund av att det åter känns så nära och verkligt? Jag vet inte, men det ger sig. Den 29/1 ska han till Jubileumskliniken för första gången.

Imorgon ryker mitt hår, kära vänner. Japp! Nästan allt, har jag tänkt mig. Jag vill ha kvar längderna framtill men bak ska det bli kort, kort, om det nu blir som jag vill. Det ska faktiskt bli skönt att bli av med allt det slitna, men samtidigt är det ju lite av separationsångest. :-) Jaja, hur jag VILL ha det har jag klart för mig. Resultatet kanske blir något helt annat. Jag återkommer om det imorgon.